att välja utanförskap del 5

Jag har nu blandat bitar av mina olika ljudexperiment och sammanfogat dem tillsammans med lite nya ljud. Det har resulterat i ett ljudstycke på sju minuter. Och jag tror mig ha hittan en känsla av utanförskap. Jag har också experimenterat med rött, blinkande ljus. Det kan bli bra. Det kan också bli jobbigt att titta på. Vet inte om det är bra eller dåligt...Jag behöver lägga mer tid och energi på själva bilddelen, men det kan bli något.




Min koncentration ligger nu i dagarna på att färdigställa rapporten. En reflektion, en analys.
Kanske blir det den svåraste biten. Att överskåda sitt eget arbete och reflektera över det. Jag ska göra mitt bästa.

När rapporten väl är klar har jag lite kvar att sammanställa i projektet. Som alltså inte rymms i rapporten. Men det få bli så, helt enkelt.

Nedan följer en länk till ett program om gängkriminalitet i London. Det kan vara farligt att jämföra. Sverige är inte Storbritannien. Jag vill inte heller förstärka bilden av att förorten är farlig. Det är den inte. Inte farligare än centrum. Men problematiken i filmklippet finns nära oss.
Klippet är intressant för mitt projekt.

http://www.youtube.com/watch?v=-Y4WVo_pbm0

att välja utanförskap del 4

Hjärtljud.
Eller bild av ett hjärtas slag.
Jag vill komplettera ljuden med någon form av bild för att ytterligare förstärka känslan hos åhörarna. Dessutom tror jag att rätt typ av bild kan öka koncentrationen för de som lyssnar. Jag söker efter bilder som kan passa.

Radioprogrammet "Barnen" i P1 idag handlar om stadsdelen Stenhagen i Uppsala. Bilar brinner och ungdomar slåss.
Många känner sig utanför samhället och har svårt att klara skolan. Detta trots att staden satsar på ungdomsgårdar och aktiviteter för de unga. Att bränna bilar och kasta sten är en stor protest. De vill ha uppmärksamhet. Bli sedda. Att förändra genom politik ligger långt ifrån dessa ungdomar. Därför tar man till andra metoder.

Ständigt aktuellt. Detta ämne.

Att blanda in The Beach Boys i min gestaltning för att skapa kontrast var kanske inte helt lyckat. Men jag ville ändå testa. Se vad min seminariegrupp hade att säga. Musik ska ändå ingå. Men kanske mest stråkar och någon form av klassisk musik. Kontrasten till andra våldsamma eller ångestfyllda ljud finns ju ändå där i form av skrik och gap och gråt och så.. Jag fortsätter att skissa vidare. Jag använder mig också av det ljudmaterial jag redan har skapat och försöker få ljuden att samarbeta.
Under några dagar till vill jag testa mig fram. Jag samlar fortfarande på ljud som jag tror kan bidra till stämningen jag söker.

Jag har också börjat skriva på rapporten. Har försökt sätta rubriker. Men jag tycker det är svårt att hitta struktur i texten. Jag behöver öva på att skriva. Vill fösöka komma över tröskeln.

Har läst lite i en rapport om att skriva rapport.. för att få tips om hur man går till väga. Det finns mycket regler att följa...frågan är om prestationskraven inta bara stiger ännu mer när man läser om hur man bör göra. Jo till viss del. Men kände att jag behövde lite eld i röven.

att välja utanförskap del 3

Jag har den senaste veckan jobbat med att skissa i ljud. Något blev det, jag vet inte vad men jag är igång. Nu gäller det bara att experimentera mera. Tror jag ska bege mig ut för att samla ljud.

Obehagliga ljud, små ljud, stora ljud. Alla tänkbara, användbara ljud.
Jag vill jobba med rummet och kanske använda mig av abstrakta bilder...
Tänker mig ljud från flera håll och kanske bilder. Det viktiga är känslan som infinner sig hos åhörarna. Jag vill ringa in känslan av utanförskap, gängtillhörighet, skola vs kriminalitet...






Här nedan finns mer inspiration

Finnbogi Petursson

David Byrne: Playing the building

att välja utanförskap del 2

" Man såg tydligt varför han hamnat där, han var en svag kille som varit dålig i skolan och börjat med droger och sånt.
Det var typiskt att han blivit upplockad i en sånhär organisation. Bandidos och andra gäng jagar killar som inte har nånting. Alla har spottat på dem sen de var små, och sen kommer de kriminella ledarna och säger att dom är jättebra. Det är inte konstigt att de väljer det livet."

Intervju med Massoud Garokei ur boken Svensk Maffia.




Jag har omformulerat min frågeställning, den lyder:

Vad kan jag som pedagog göra för att motverka att elever väljer en kriminell livsstil?

För att kunna svara på frågan vad jag som pedagog kan göra, vill jag också ta reda på vad som redan görs. Jag har därför försökt få tag på rektorer och andra på bl.a Bergsjöskolan och Sandeklevsskolan i Bergsjön. Dessa personer är inte helt lätta att nå men en person som jag fick kontakt med betonade vikten av "ämnet" livskunskap där man har utrymme att behandla frågor som rör konfliktlösning, identitet och utanförskap mm.

Andra som jobbar med samma problematik är Lugna Gatan, vilka jag sett i korridorerna på de skolor där jag prakticerat.



"Lugna Gatans skolvärdar har som uppgift att tillsammans med övrig skolpersonal engagera elever att verka för ett tryggt socialt klimat, elevstöd och konfliktlösning på skolor genom att knyta kontakter och skapa relationer med ungdomarna inom skolorna."

Text från fryshusets hemsida





Jag var på pjäsen Gangs of Gothenburg i veckan. Den var fantastiskt bra. Manusförfattarna och skådespelarna sätter fingret på utanförskap. På att vilja vara älskad. På konflikter i skolan och på att vara livrädd men ändå gola.

Den klassiska musiken som spelades under pjäsens gång har inspirerat mig. Jag är fortfarande inne på att gestalta med ljud. Jag har laddat ner gratisprogrammet Audicity och försöker förstå hur den fungerar. Jag har experimenterat med att spela in min röst och andra mer eller mindre störande ljud. Jag har i mitt huvud en bild av skolan vs gängen. Det är en pågående dragkamp. En battle av ljud.
I gestalningen handlar det alltså om två sidor. Men jag vill också betona att det i skolan är viktigt att mötas för att motverka känslan av vi och dom.

Har inspirerats av olika ljudkonstnärer och andra människor som skapar ljud. Lyssna och njut.

Johannes Bergmark

http://www.youtube.com/watch?v=k2Vo2ez1Fmk

http://www.youtube.com/watch?v=fBxPYhOnKv0

Jag blir så glad!

Ungdomens hus i Bagarmossen i Stockholm är relativt nyöppnat och jobbar för att motarbeta utanförskapet. Flera av de ungdomar som tidigare hängde i centrum och rånade folk kommer nu istället till Ungdomens Hus där de kan känna gemenskap utanför kriminalitet.

Jaaa !!

att välja utanförskap del 1

Utanförskap var temat i senaste projektet. Ämnet berör mig och får mig att starkt vilja jobba mot detta i skolan.

För att rota runt i olika sorters utanförskap har jag sett dokumentärer om kriget i Afganistan, om andra världskriget och om murens fall, men så bestämde jag mig för att inrikta mig på organiserad brottslighet och kriminella organisationer.

Temat utanförskap fortsätter alltså med mig in i detta nya projekt och jag väljer att inrikta mig på kriminella gäng som lockar unga, vilsna själar till sig.

Det valda utanförskapet, kan man kanske kalla det. Det handlar om människor som en längre tid känt sig missanpassade i samhället och väljer den kriminella banan i jakten på tillhörighet och identitet.

Min frågeställning:

Vad görs i skolan för att jobba mot att elever söker sig till en sådan destruktiv livsstil?

Jag vill alltså undersöka vad som görs i skolorna (några utvalda skolor i Göteborg). Men, jag vill också lära mig mer om hur kriminella organisationer fungerar och arbetar när det gäller att rekrytera unga.

Mitt arbete började i att jag nu läser "Svensk Maffia". Boken ger mig inspiration och tankar om hur jag ska fortsätta.

Idag 21/11 kan man i DN på nätet läsa:

"Polisen på väg sätta stopp för kriminella Black Cobra"

http://www.dn.se/sthlm/polisen-pa-vag-satta-stopp-for-kriminella-black-cobra-1.998812




Medlemmarna i Back Cobra är runt 20 år gamla men det finns också en undergrupp för yngre personer som kallas Black Scorpions. Dessa blir intressanta för mig i kopplingen till skolan.

"De flesta av dem är kända kriminella. Polisens bild är dock att det inte handlar om de ”vassaste knivarna”.
– När vi bortser från det mycket allvarliga våld de här personerna utövar brukar vi skämta och säga att de ägnar sig åt ”oorganiserad brottslighet”. Det är uppenbart att de har svårt att få till någon form av ordnad struktur. Vi talar ju om personer som har missbruksproblem, som dopar sig, som i vissa fall har psykiska problem, säger Stefan Edin, gruppchef på länskriminalens Novagrupp, en särskild satsning mot nyrekrytering av unga personer till den organiserade brottsligheten." citat ur artikeln i DN.

Jag Googlar Novagruppen och får snabbt upp länkar till musikgruppen Kartellen. Det visar sig att dessa starkt kritiserat Novagruppen. Gruppen Kartellen skapar musik. Men vad mer? I mina öron inbjuder musiken unga att delta i kriminalitet och vilja ställa sig utanför samhället och dess lagar.

Lyssna och läs mer på: http://www.myspace.com/kartellen

Hittade också en reportageserie på sr.se.
Lyssna här.
http://www.sr.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=2750241

Hur gestaltningen för projektet ska utformas vet jag inte ännu. Något jag är nyfiken på och som jag tidigare inte jobbat med är att gestalta med ljud.

c´est fini !

Så var projektet icke-plats redovisat.

Jag är mycket nöjd med hur jag knöt ihop säcken och hur filmen blev tillslut. Som konstfilm, för att skapa en känsla höll den bra i redovisningen. Däremot tar jag med mig av den kritik jag fick där man tyckte att jag kunde presenterat bakgrund och utförande av mitt projekt mer sakligt, mer faktabaserat. Jag hållet t.ex med om att jag kunde visat platsen på en karta för att få publiken att förstå exakt var den ligger. Jag kunde också i filmen fått med min idé om att jag vill utföra projektet i olika delar av stan. Nästa gång tänker jag ha ett ännu tydligare mottagarperspektiv.

Alltid finns det saker att förbättra och jag känner att jag vill fortsätta med film. Jag har ju bara börjat för sjutton!
Kanske kommer jag arbeta vidare på detta nu när nästa projekt snart presenteras...


Den didaktiska biten har kanske hamnat något i skymundan den senaste tiden.

I alla fall här på bloggen.

I mitt huvud finns mycket tankar om hur man knyter detta till elever i ett klassrum. Först och främst; genom att själv jobba med det offentliga rummet kommer jag i framtiden kunna handleda elever genom liknande uppgifter. Att ta sig an en plats och i fantasin omarbeta den har varit mycket utvecklande och skulle också vara det för yngre elever. En viktig aspekt i projektet är att man INTE ska utföra idén i verkligheten, vilket ger utrymme för att sväva ut och inte behöva begränsa sig.
För utveckling av fantasin och och att våga ta risker betyder det mycket!

Temat i mitt projekt, utanförskap och kommunikation, är ett viktigt ämne vilket många konstnärer tidigare arbetat kring och som jag kan tänka mig använda i sokratiska samtal i klassrummet.

En tanke jag får av att arbeta i det offentliga rummet är känslan av att vara en viktig del av vårt samhälle. Denhär känslan infinner sig när man gör en plats till sin och riktigt går på djupet. Därför skulle uppgiften passa även yngre elever i sin strävan efter identitet och tillhörighet. Jag menar, att få arbeta med sin närmiljö på det här sättet tror jag skapar en stark känsla av att vara ett med platsen, staden, landet...



Angående bloggen. Jag längtar efter lärarrespons på det man skriver. Kanske ett mitterminssnack nu mellan första och andra gestaltningsprojektet?!

Ett första utkast.

Så här ser det ut hittills. Inte på långa vägar klart. Tanken är att filmen ska beskriva syftet med platsen. Så klart. Men jag vill också att den ska förmedla en känsla. Låtvalet är inte klart.

Videon kommet alltså illustrera hur jag går omkring på vanlig, tråkig mark, som senare övergår i mark med ljus som tänds. Jag ska också i filmen visa hur man kan använda ljuset. Både som en instruktionsvideo och som en konstnärlig sådan altså...

Det jag behöver fundera på är hur jag ska göra filmen begriplig och budskapet tydligt. Jag behöver också hitta bra musik som förstärker den känsla jag är ute efter.

Temat utanförskap och "vi och dom" finns fortfarande i mitt bakhuvud. Men jag har kokat ner det. Jag funderade på vad som är kärnan i utanförskapet. En viktig del är kommunikation, eller bristen på kommunikation. Det jag vill med mitt projekt är alltså att skapa en plats för att uttrycka sig. För att inte vara alltför torr och politiskt korrekt har jag valt att utforma den på ett sätt som lockar till lek.

När jag tänker närmare på projektet och vad jag valt att utforma på platsen känner jag att kanske skulle det finnas minst två likadana platser. Kanske kunde det jag uttryckt här i Kålltorp visas på en skärm på en annan plats i staden...

Jag tänker på brunnen som stod i Brunnsparken här i Göteborg.

http://mandanamoghaddam.wordpress.com



Ja, fortfarande är tankarna många och snurriga.
Jag jobbar på med filmen och tror att det faller på plats!

lysande ordspråk

Ordspråk. I basgruppen pratade vi om korsstygn och de budskap som ibland gestaltas med den typen av broderi. Just ordspråken fastnade i mitt huvud och surrar nu runt där bland tankar om utanförskapet.

Ordspråket kan vara en spark i magen mot den som som till exempel inte har ett hem eller är osäker i sin tillhörighet. För någon annan är det kanske trygghet och något att luta sig mot när allt känns tungt.Gamla ordspråk - och nya, sätter igång mycket tankar hos mig. Ett ordspråk skulle kunna användas som en tankeväckare om det hamnar i "rätt" miljö. Rätt ordspråk på min plats skulle kunna få folk att stanna till och fundera en smula.

Jag tänker: Ordspråk skrivet på marken på min ickeplats. Kanske ska jag använda mig av ljus i marken. Då kan man kliva runt på ordspråket, kanske utan att först upptäcka budskapet. Men efter en stund om man tillbringar en tid där kommer man se ord och meningar som betyder något. Dessutom skulle ljuset lysa upp den mörka platsen nattetid.

Michael Jackson Billie Jean
Lägg märke till de lysande plattorna..

Kanske kan marken bestå av lampor som tänder sig när man går på dem. Då kan man skapa sitt eget budskap eller konstverk, också kan ljuset dröja kvar en stund efter att man gått där och den som kommer lite senare kan ta del av vad en annan människa skapat...

...alternativt finns mina förberedda budskap där och när man går över platsen tänds lamporna som gör budskapet synligt... Men, att låta människor skapa egna budskap känns mer motiverat. Motsats till utanförskap måste väl ändå vara att bjuda in. Jag vill bjuda in människor till att agera.

Vad vill jag med detta? Skapa en välkomnande plats, delvis. Mest vill jag skapa eftertanke och möjlighet för folk i närheten att själva agera. Jag vill bjuda in människor att ta plats, uttrycka sig. Kanske kan platsen bli ett "speakers corner" utan att någon egentligen behöver tala, bara promenera över ytan och skapa sitt eget budskap.

För att motverka en känsla av vi och dom - varför inte samarbeta och skriva post-it lappar i jätteformat till varandra

Hellre gröt tillsammans än fläskfilé ensam!

Min icke-plats. En fotbollsarena.

Har just hittat ett förslag på att platsen ska omvandlas till två stora fotbollsplaner. Har ännu inte förstått om idén är fastställd eller om det fortfarande bara är ett förslag. Förmodligen är den fastställd. Gatubolaget som jag misstänkt har ett av husen på min plats är inte kvar. Alltså ser jag området som en icke-plats än så länge..

Läs mer här

Kanske är denna idé en god sådan. Kultur och sport i samma miljö.
Icke-platsen skulle då alltså rivas så som den ser ut nu och istället kläs in i konstgräs.

Kanske är detta det bästa förslaget hittills på vad som ska göras med denna plats?!

Men i såfall kan jag ju sluta tänka nu...

att stänga ute

Muren har länge varit ett effektivt sätt att stänga ute. Och att stänga inne. En mur symbolicerar mycket och väcker många starka känslor. Just nu funderar jag över om mitt projekt ska vara en mur av något slag.
Vad vill jag med det? Jo visa på utanförskapet, men det känns för enkelt. Jag vill inte ta första bästa. Jag vill istället leta vidare och hitta kärnan i det som är utanförskap. Hur ska jag hitta den, är bara frågan...


Utanförskap

inte delaktig
avvisad
utestängd
avstängd
utvisad
bortstött
uppsagd
olik
annorlunda
avskiljd från
avklippt
okontaktad
bortglömd
frånstött
utbuad
hånad
tillintetgjord
utskrattad
förlöjligad
avståndstagande
utstött

På ett sätt känns ämnet uttjatat. Hur många gånger ska man behöva ta upp tema utanförskap?
Behövs det? Vad gör det för skillnad?
Jag är förvirrad, hjälp mig hitta kärnan!

utanförskap och fågelperspektiv

Vi och dom är mitt tema härmed. Nu handlar det om vi och dom. Segregation. Mobbing. Fängelseinterner. Men att bjuda in olika parter i en sammankomst för att de ska få mötas känns alltför käckt.

Kom att tänka på konst i stort format. Sådan konst som kräver ett ovanifrånperspektiv. Nu känner jag att jag vill jobba stort, kanske direkt på marken. Om man kliver runt på konstverket kommer man inte förstå budskapet, men ovanifrån kan man ana tanken bakom verket. På så vis finns tanken om utanförskap där även när mötet sker mellan betraktaren och konstverket, budskapet skall inte skrivas på näsan utan kunna upptäckas på håll...

Förstår ni?

Svårt att formulera mig.

Här kommer i alla fall bilder på konst som jag inspireras av.



Christo och Jeanne-Claude




Shiro Hayami


Christo


Robert Smithson

AlieNation is My Nation

Efter Ove Sernhedes föreläsning om segregationen i göteborg tänker jag att temat segregation är viktigt att lyfta. Dessutom stärktes min längtan att få jobba på skola i utsatta områden ytterligare. Jag har nu lånat boken och ska läsa mer för att kanske få tankar till projektet.

Jag har två perspektiv att utgå ifrån: Det stora perspektivet där människor i vårt samhälle inte känner sig accepterade och har hamnat i ett utanförskap. Det är viktiga grejor. Också har jag det lilla perspektivet där jag ska omvandla min icke-plats. Och jag undrar hur jag ska kunna göra något meningsfullt av denna plats.

Min icke-plats ligger i Kålltorp. Kålltorp är förmådligen det svennetätaste området jag bott i i denna stad, förutom kanske Kungsladugård då. Här finns hundar och svenskar. Just nu cirklar mina tankar kring om man skulle kunna blanda lite mer. Kan min icke-plats bli något som uppmärksammar denna problematik? Jag vet inte. Men kanske.

I närheten av min plats finns gamla Härlanda fängelse som numer innebos av bibliotek, öppen förskola, café och kulturhuset Kåken mm. Kanske kan jag koppla min plats till vad som händer där?

Jag googlade konst+segregation och fick fram en skoluppgift i ämnet. Kolla här





Villor i kålltorp vs miljonprogram i svensk förort. Behöver man säga mer? Ja, det tror jag. Vet ännu inte om detta är ett ämne som passar för min plats och uppgiften men detta är vad som surrar i min hjärna just nu. Over Sernhede satte spår.



Mitt projekt fortgår med att jag närmast ska bekanta mig med vad som försiggår i området runtomkring och om det finns något där jag kan ta fasta vid. Kanske ett hypotetiskt samarbete?!

Till sist en liten fin film på Youtube. Titta gärna!

En första undersökning

Jag har nu undersökt området med min kamera. Lite rörliga bilder får visualisera detta. Ännu har jag inte avgränsat platsen, det ska jag göra. Men jag ville under helgen känna lite till på utrymmet innan jag begränsar det. Om jag begränsar det.

Platsen känns spännande. Varför? Jo den är övergiven men någon slags aktivitet pågår ändå, jag vill veta vilken. Sen tänker jag att kanske har platsen tillhört det gamla fängelset som ligger nära. Förhoppningsvis kan man få veta vad som tidigare funnits där. Nu ska jag bara gräva lite mer på djupet. Jag vill vara där, se vad som händer och vilka människor som passerar.

Nu börjar det riktiga arbetet.



Satelitbild över området

På bilden ser platsen ut att användas. De parkerade bilarna vittnar om det. Numera är platsen tom och verkar övergiven.

Kanske här !

Platsen verkar övergiven. Nu ska jag bara ringa in en yta, tror att hela platsen kan bli väl stor. Och så ska jag undersöka och gräva efter ledtrådar som troligtvis gömmer sig.
Japp.
Så får det bli.

ickeplats

Jag villa vara nära där jag bor, kanske är jag bekväm, må så vara. Jag har hittills tänkt i två banor: det övergivna tv-huset eller kanske den lilla, tomma, bortglömda, asfalterade plätten vid fotbollsplanen nära mig. Där ligger gamla skyltar i högar som liknar skräp. Kanske kan vara något. Är inte helt säker ännu.

Jag googlar och finner:

"Men vad är då en icke-plats? Ja, det är avsaknad av identitet, relationer och historia på en plats (s77-78) och enligt Augé är dessa icke-platser inte bara sammanknippade med supermoderniteten (s93), utan supermoderniteten uttrycks till fullo i dem (s109). Nu försöker dock Augé att definiera icke-platser, inte enbart som avsaknad av något, utan också som något med ett eget innehåll. Om platser innehåller "the organically social" så finns på icke-platser "solitary contractuality" (s94). Så förutom att vara ett byggt rum skapat med ett syfte ("transport, transit, commerce, leisure") (s94) är icke-platser en uppsättning relationer som vuxit fram under supermoderniteten och som delvis konstituerar den."

(Thomas Borén, Kulturgeografiska institutionen, Stockholms universitetEn recension av Marc Augé (1995) "Non-places: introduction to an anthropology of supermodernity".)

Vidare finner jag bilden utopia



En utopi är en ickeplats som är en plats i avsaknad av något. Vad?
Jag blir snurrig. Måste botanisera lite till innan jag bestämmer mig.

bara lite till...

Livets röda tråd surrar in saker som kommer i dess väg. Här en stol från en gammal släkting. Ett kartmönster skymtar också. Detta sammanfattar spelet och spelets regler. Stolen kunde också varit något annat. Mitt kriterium var att det skulle kännas värdefullt, något som betyder någonting och som har en historia.



Innan stolen blev till testade jag att linda in olika saker i röd tråd. Här en ask. Kartbilden fick också vara med men jag tyckte det blev platt och själlöst.


Mitt arbete fick lite fart igen och jag tror att detta är vad jag ville komma fram till. I detta har jag kokat ner vad det egentligen handlar om. Den röda tråden. Livets väg. Och föremål, människor, händelser man möter på vägen.

Summa kardemumma

Här befinner jag mig nu. Röda trådar i ett virr varr. Vart det tar vägen? Vet inte ännu, måndag och tisdag får visa mig fram.

Men, för att ta det från början; Jag har lärt mig mycket under denna resa. Spelets regler, mitt spel har gett mig mycket tid att reflektera och konkretisera det jag har i huvudet. Bilderna har hjälpt mig att få ut de tankar som singlar runt och som i vissa fall stör mitt vardagslunk. Att medvetet se och använda det jag tycker mig ha problem med eller ser som hinder i min sociala samvaro har hjälp mig mycket. Jag tror jag kommit fram till hur jag kan tackla surret i huvudet. Att bara älta leder ju oftast ingen vart. Istället kan jag lyfta störningarna och göra något åt dem.

När jag under sommaren har spelat med människor i min omgivning har jag flera gånger kunnat se hur jag är i vissa situationer och i vissa fall känt att jag egentligen vill agera annorlunda. Jag har testat och ibland har det fungerat bra. Jag har fått tid att sätta mig in i andra personers agerande och sett hur vi påverkar varandra. Såklart gör man detta ofta när man är med människor runt omkring, men nu mer konkret än tidigare.

Jag tänker ta med mig det här sättet att göra olika situationer konkreta. Det kan vara andvänbart både i det privata livet och i sin arbetsmiljö. Jag bär också med mig detta som ett förslag till lektionsupplägg och undervisning. Att utgå från sig själv, tänka till och kanske komma fram till vart man vill stå och hur man vill vara med sina medmänniskor. Detta ligger ju de flesta varmt om hjärtat, att vara en socialt fungerande människa och medvetet anpassa sig till eller gå emot reglerna. Veta vart man står, helt enkelt.

I en klass med tonåringar tror jag detta är ett bra underlag för att få eleverna intresserade. Om de få utgå från sig själva och tänka till kring sociala regler blir (bild)undervisningen också en nyckel in i det sociala livet.

De röda trådarna på bilden ovan är slutfasen på ett finit spel om sociala regler. Tankarna och ahaupplevelserna jag bär i mitt huvud är början på ett liknande infinit spel.
Livet och samspelet med människor runtikring.

något nytt

Trött på mig



Denna dag är jag trött på mig. Trött på att analysera mig själv. Trött. Då kan det kännas som att man vill linda in sig i stark tråd och sluta tänka eller prata. Bara låta hjärnan vila.


När spelets regler är svåra att följa



Ibland går det bara inte att följa de förutsatta reglerna. Denhär rutan handlar om att vara fjorton år och vilja göra det man inte får. Eller att ha en önskan om att bli guidad av någon som är villig att anpassa reglerna så att livet blir lättare.
Detta kommer man stöta på i skolvärlden, hela tiden, varje dag. Och jag blir glad när jag tänker på att jag skulle kunna vara en sån som guidar.

Att samla ihop



Den avslutande rutan i mitt spel. Den handlar om att samla ihop sig själv, det man gjort och reflektera. Illustrationen ovan är inte riktigt bra, den saknar något. Eller massor. Men, den får symbolisera det jag känt nu på slutet. Istället för att lägga mer tid på den, går jag nu vidare med att jobba med form. Jag har börjat så sakteliga men har inte riktigt de bra idéer jag skulle vilja ha tyvärr. Imorgon ska jag arbeta mer med den röda tråden.



Nu försöker jag greppa vad det är jag åstadkommit hittills i projektet och knyta ihop säcken i form av vidare gestaltning som går utanför pappret. Då kan det se ut såhär. Kanske är den röda tråden på väg ut i det fria för att bilda något tredimensionellt?

Jag tänker karta, vägar genom livet, händelser, möten och den röda tråden.

Lite trött på mig.

Jag har nu spelat mina kort, mitt spel i ett visst antal veckor. Jag har spelat och reflekterat kring hur jag fungerar i vissa utvalda situationer.
Jag har satt mig i olika utmaningar som jag sedan illustrerat på A3 papper. Jag tänkte först att jag skulle göra en rörlig film av det men upptäckte att det inte passade lika bra. Dels handlade det om tid men också att det föll sig så naturligt att rita och måla, Jag hittade ett uttryck i det som jag fastnade för. Det passade också min idé om att göra en riktig spelplan.

Eftersom jag jobbat under juli månad har spelet fått spelas där och med de människor jag haft nära. Det var inte vad jag tänkte från början men jag märkte att det fanns mycket i min vardag som gick att spela med.




Idag ser spelplanen ut såhär. Jag hade velat att det var mer, men mycket har suttit i huvudet och inte kommit ut. Nu är jag i alla fall i farten och mer kommer det bli.


Varför? Jo. Jag tänker och analyserar ofta och mycket. Varför inte då ta det med sig i ett gestaltningsarbete och vidare in i skolan. Det jag erfarit hittills i detta projekt har lärt mig mycket om hur jag själv är och hur det påverkar människor runtomkring.
Jag tänker; om jag reflekterar kring mitt beteende och andras är jag också bra förberedd (förhoppningsvis) när jag senare ska ut i yrkeslivet och brottas med utmaningar som kommer i min väg. Andra människor kommer också spela sina spel och vi måste samsas inom klassrummets fyra väggar.
Det känns skönt att konkretisera olika situationer jag hamnat i. Få dem på papper bokstavligt talat och göra dem synliga.
Nu när projektet pågått en tid känner jag mig mätt. På mig. Det kan ju också bli för mycket...
Men jag fortsätter reflektera kring mitt beteende. Det känns viktigt. Jag ska också arbeta kring hur andra människor är och fungerar. Hur andra spelar sina spel.

Illustrationerna kommer bli fler men parallellt börjar också något tredimensionellt att ta form. Jag vill skapa form. Det vill ut och jag känner att det passar in på mitt spel.
Jag tar nu ett sidosteg från den platta spelplanen till en mer skulptural sådan.

Den röda tråden jag hittills sytt med i pappret kommer få plats i det nya. Den är en bra symbol för vägen jag vandrat genom projektet.



Min hjärna kokar
Det har hänt väldigt mycket den senaste tiden. Min hjärna är full. Det jobbar på högvarv. Jag mår bra men känner att huvudet kokar. I denna rutan har jag inte spelat något särskilt utan bara illustrerat hur jag känner mig just nu. Detta är en ny del i projektet. Efter att ha spelat med andra i min omgivning har jag nu istället bara gjort, lyssnat på mitt inre. Inte i förväg bestämt hur jag ska spela utan bara följt dagarna, livet. Det spel jag spelar genom att bara vara. Nu försöker jag återigen släppa kontrollen och endast följa.
Det är en utmaning.



Den inre styrkan
Inuti finns ibland en styrka som gör att man tror på sig själv. Ibland finns den inte. Tyvärr.
Här har jag reflekterat och illustrerat kring när styrkan först inte fanns och sedan, när jag funderat lite, kunde plocka fram den. När styrkan fanns blev allt så mycket lättare. Allt på jobbet gick bra när jag på ett medvetet sätt tog till tron på mig själv och på att allt skulle ordna sig.
Vilken kraft jag kännde.
Och den kom inifrån.

Detta ska jag tänka på nästa gång jag känner mig svag. Då ska jag samla mig, fundera lita och försöka plocka fram krutet inom mig.
Kan nog behövas vissa dagar i klassrummet när eleverna kräver mycket och man själv råkar känna sig som en liten liten lort...






Var i Malmö på konsthallen och såg utställningen om Sonic Youth. Mycket inspirerande. All musik, konst, skivomslag och annat fick mig full av energi.
Det finns också en dokumentär på svt play. Kobra är programmet. Kolla Kolla.

Tagga ner, Fröken duktig

Att kunna slappna av är svårt tycker jag. Fröken duktig är i farten och på jobbet brottas jag varje dag med tanken på att jag kanske inte jobbar tillräckligt bra och effektivt. Jag spelade på jobbet. Under speldagen noterade jag mitt eget beteende och skulle försöka lugna ner mig några hekton var tanken. Se på skillnaden hos mig själv och mina kollegor om jag arbetade hyper effektivt respektive bara tog jobbet i lagon takt. Som de andra.
Tyvärr upptäckte jag att ett gnagande dåligt samvete satt på min axel och gnällde de stunder jag tillät mig själv att sitta ner och slappa lite. Det lustiga är att jag har ett jobb där man får sitta ner. De människor jag tar hand om behöver lugn och ro för att inte själva bli stressade och oroliga. Jag brottas med en paradox: att utföra mitt jobb korrekt och effektivt och att sprida lugn och ro...hm...?.
Dessutom pågår brottningsmatchen helt i onödan efterssom det endast är jag som sätter kraven. Kollegorna på min arbetsplats tillåter sig att sitta ned, och de verkar tillfreds med det.

Jag har kommit fram till att jag måste våga lita på att det jag gör är tillräckligt. Det jag gör är bra. Jag vill också kunna ta med mig dessa tankar när jag skapar något i bild eller form.
Om jag inte litar på mitt eget omdömme kommer prestationsångesten ta överhand.

Jag ska illustrera mer kring detta. Bilden ovan synliggör hur jag sakta men säkert tar mig fram över spelplanen.
Nu, förhoppningsvis med en lite starkare tro på att det jag gör räcker till.

Känner dock att jag behöver lite tips på vägen. Ge mig gärna en lätt spark därbak. Idag behöver jag det.

med pennan i hand

Mycket jobb samtidigt som projektet fortgår gör att man vissa dagar inte hinner alls...har jag upptäckt. Men, i två dagar har nu pennan rört sig över pappret och någonting börjar ta form. Min spelplan fylls på med liv. Detta är nu. Senare får vi se vad som blir själva gestaltningen. Idag funderar jag lite på kanske något tredimmensionellt. Men än så länge bild.





Att sitta i köket och teckna ger också tid för eftertanke. Jag funderar kring vad man kan ta med sig av spelet in i skolvärlden. Det finns mycket. Att röra sig i olika situationer och med olika människor är vad livet är. Och skolan. Jag har hittills i mitt projekt reflekterat över hur jag är och fungerar i olika situationer. Till exempel då jag tar ett steg tillbaka. Detta känns mycket viktigt i en skolsituation. Som lärare måste jag vara lyhörd och självklart släppa fram eleverna. Men man måste balancera. Man ska också leda och styra upp. Det viktiga här är att inte styra så mycket att man själv och eleverna går miste om frihet och fantasi. Jag tänker då på uppgifter eleverna får. För att inte döda kreativiteten tror jag att man som lärare bör backa, ge eleverna utrymme att skapa och finnas där när det behövs.
Jag tror att jag kan vara den lärare jag beskriver ovan, men kontrollbehovet finns fortfarande där och jag har mer att lära och balancera.




Till syster; jag spelade lite på cykelresan, fast jag sa att jag inte skulle... Timmarna på cykeln gav mig tid att fundera. Tankar på vilken roll man tar i vissa situationer. Som med oss. Du är ju trots allt storasyster och med dig i närheten blir jag den som följer. Och jag trivs med det. Att få vara lillasystrig känns ibland väldigt bra.

Att haka på därbak är för mig inte något negativt, jag kan bara bli så förvånad då, när det händer. Ibland känns det bra att följa och vila i det som händer. Det handlar ju också om i vilken situation man befinner sig. I sin yrkesroll, bland sina kollegor tror jag till exempel att det kan vara farligt att bara följa. Man får inte tappa bort sig själv och det man står för. Men, är man ny på en arbetsplats kanske det kan vara svårt att stå upp för sitt och istället anpassa sig. Det handlar återigen om balansen mellan att styra och låta sig styras. Det viktigaste är att inte glömma bort sig själv och sina egna tankar.

spelet är igång

Spelplanen är riggad. Jag har skapat en pjäs som jag spelar med. Det rosa burken med de svarta prickarna är min följeslagare i dethär spelet. I burken finns det manifest jag skrivit. I manifestet kan man läsa de regler jag ska förhålla mig till. Jag får också fylla på med regler under spelets gång.

Jag ska:

Ha ett öppet sinne och ett öppet hjärta

Tänka att utmaning är utveckling

Se det stora i det lilla

Använda enkla material

Och jag ska ha skoj






Du först
Så började jag spela. Den första spelrutan med texten; Bistå andra spelare... har fått vänta. Istället startade jag med något som kändes extra angeläget.
Det handlade i två dagar om att backa. Ofta tar jag plats och styr upp, särskilt hemma. Nu skulle jag i stället ge plats och låta andra ta initiativen och besluten. Du först, alltå.
Jag märkte hur stressad jag blev av detta. Ska det inte hända något snart? Hur ska dagen se ut? Jag är van att planera, men nu fick jag avvakta och ta stunden som den var.
Det funkade ju, det hände saker utan att jag la mig i planeringen. Utan att jag bestämde eller tog några initiativ.
Men det gick ångsamt, jag vill gärna att det går fort.Kanske kan detta gestaltas i en kort film eller serie.



"ska han inte kliva upp snart? När börjar dagen, skulle inte vi till stranden klockan nio?"

När jag släpper kontrollen arbetar min hjärna med att försöka besvara tusen frågor. Här har jag endel att lära...


Haka på därbak
Så till spelruta nummer tre. Cykelsemester. Tid för eftertanke på den vita springarens rygg. Jag och syster plus fler. Vad händer när man ofrivilligt släpper kontrollen? Samma sak som i förra rutan men denna gång tänkte jag inte backa, ändå blev det så. Detta är mycket intressant. Hur kan jag som är så initiativrik plötsöigt bli den som hakar på därbak?



Det kommer snart illustrationer på denna spelade ruta.

Skynda långsamt
Under färd på cykeln gav min syster mig en idè.
Min nästa spelruta: " Skynda långsamt."

Jag tänker ge mig ut på gator och torg och se hur mina medmänniskor reagerar när jag rusar fram respektive går mycket långsamt. Jag vill se om jag får några reaktioner. Vad händer när man är långsammast i världen bland människor som skyndar.
Kanske leder detta till några intressanta möten med människor fruntomkring?

Som en skattjakt, typ

I spelets första ruta står:
Bistå andra spelare, erbjud dig att hämta material och hjälp till med allt. Detta gör jag första dagen. Jag dokumenterar, kanske med kamera, annars i text och illustration. Det jag varit med om under dagen får ta mig vidare till nästa. Alltså; jag inspireras av dagens händelser. Och dessa får nästa dag ta mig vidare på nya oförutsedda uppdrag i min skattjakt. Mot ruta två, tre, fyra osv...

Kan man förstå vad jag menar?

Ett exempel:
Första dagen erbjuder jag människor min hjälp, kanske uppstår en dialog med någon som inspirerar mig att gå vidare till nästa ruta, nästa dag. Jag tänker också att jag kan ha regler för mig själv. En regel kan till exempel vara att det jag tar mig för ska vara en utmaning på något sätt. Så leder mig dagens utmaning till ny inspiration och mot morgondagens spelruta.

Syftet är att gå emot mitt egna sätt att annars spela livets spel. Jag brukar sällan sätta mig i annorlunda eller krångliga situationer eller interagera med människor jag inte känner. Det jag nu vill göra är att vissa dagar utsätta mig för nya människor och händelser och följa utan att i förväg tänka ut vart jag vill. Gestaltningen blir det jag dokumenterar under vägens gång. Så tänker jag nu i alla fall.

Allt

Torsdag
Jag öppnar boken Allt. Det är intressant. Bloggaktigt. Man får delar av hennes liv i sin hand.

Fredag
Känner mig vissa stunder lite dum. Hon är så smart, M Lowden. Jag förstår inte allt hon skriver. Måste googla.

Lördag
Midsommarhelg med mamma, bror och barn. Det gör mig glad.

Söndag
Tänker så det knakar på mitt projekt. Ock på det kommande nattjobbet.

Måndag
18 timmars arbete. Kvinnor och man med särskilda behov. Känns bra att vara tillbaks. Men på natten känns allt läskigt.

Tisdag
Försöker skramla fram alla svåra ord jag kan. kommer inte på ett enda.
Sofia, du är inte Martina Lowden. Punkt.
Ok.
Jag fattar.

Onsdag
...

adjö american suburb

Arbetet föll på plats. Onsdagen gav mycket när vi alla fick prata om våra erfarenheter vi fått under spelets gång. Hela spelet är mycket lärorikt, det får mig att fundera så mycket på socialt samspel, den egna rollen och andras dito.
Ändå känns det skönt att släppa spelplanen och gå vidare.
Adjö du amerikanska förort.

Så fortsätter spelet. Nu med egen gestaltning.
Orden jag har att följa under närmsta tid lyder;

Bistå andra spelare, erbjud dig att hämta material och hjälpa till med allt.

Olika tankar finns i mitt huvud, kanske ska jag erbjuda folk på stan min hjälp. Vad får man då för reaktioner?
En annan idé är att jobba utifrån ordet bistå, bistånd, rika länders bistånd till de som behöver hjälp...
Vad betyder det att hjälpa sina medspelare i livets spel? Kan man hjälpa till för mycket eller är hjälpen alltid något possitivt för alla mottagare?

Krönikan 5/2: Bistå inte korruptionen

Journalister, människorättsaktivister och politiker kämpar förgäves för Dawit Isaaks frigivning. Samtidigt skickar EU miljardbelopp i bistånd till staten som håller honom fängslad utan rättegång, skriver GP:s Abraham Staifo.

www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=122&a=474569


Jag behöver fundera mer på hur jag vill jobba. Ge mig gärna fler förslag.
Också behöver jag vila litet, en lugn helg är välkommen!

måndag

Jag ligger lite efter med bloggen... men här kommer lite om måndagen

På måndagen sa kortet:
Driv upp tempot och kvaliteten för dig själv och de andra.

Under förmiddagen var jag på gång, hade fart i mig och arbetet gick bra. Det svåra ligger i att få med sig andra men känslan var att de flesta ville bli klara och arbetade på. Jag försökte säga saker som: nu gäller det, bäst att jobba fort eller nu gäller det att spurta.
Vet inte om mitt flit och min anda märktes för de andra i gruppen men jag tyckte jag hade ett bra tempo. Under eftermiddagen var det dock svårare att hålla den glöden uppe. Tempot sjönk en aning men fick ändå mycket gjort i det stora hela.
Den lilla förorten knyts ihop och faller på plats.
Även om tempot i bland sjunker eller om jag vissa stunder bara sitter på min pall o stirrar så tycker jag arbetet är kul och jag är nöjd med det jag gjort hittills.
All den tid man tillbringat vid sin spelruta har tillåtit fantasin att spinna och i min värld bor där männiksor och de lever olika men ändå lika liv. Innanför väggarna, under taken sker varje dag små dramor ur deras liv. Och jag får vara med, det är det bästa.

Dethär sättet att arbeta ger mycket tid att fundera och det känns bra. Tankar och funderingar kan falla på plats och jag trivs så bra när alla arbetar fokuserat sida vid sida och man ser hur något växer fram.
En sådan arbetsro som vi haft vissa stunder i kulptursalen vill jag också kunna se hos mina elever när jag kommer ut arbetslivet.
Nycklen tror jag är att ge uppgifter som ligger nära elevernas eget intresse. Det är också viktigt att varje individ kan se mening i uppgiften och på något sätt känna att han eller hon utvecklas av den.

The game
bra tema. Vi behöver alla någon gång bli omruskade, se oss själva och se hur vi beter oss.
Det amerikanska upplägget faller inte mig i smaken. Jag tycker filmen är ganska tråkig att se på även om poängen och budskapet är mycket tänkvärt.

Tidsbrist. måste sluta skriva nu...

Spelet om vår samtida konst

Vilket spel.

Mycket intressant.

Än en gång.

K Special.

SvtPlay.



Den stora konstbubblan

Ett ospelat kort?

En välartad och mycket monoton villaförort tar form. Härnäst ska jag lägga på tak och arbeta med trädgårdar och gator. Jag är hittills nöjd med arbetet. Jag utför den idé jag hade från början, med små förändringar under arbetets gång.

Under fredagen fick byggnaderna sin utsida. Fönster, dörrar också rosa puts. Tre olika modeller finns och jag tycker hela tillrättalagdkänslan förstärks av upprepningen.

Dagens kort löd:

Ge uttryck för dina känslor i det du bygger.

Mina känslor för dagen var lugn, focus på bygget, sansat, iminbubbla- känslor. Och jag tyckte kortet var mycket svårspelat. Ärligt talat så ignorerade jag kortet under nästan hela dagen. Fy, skäms...

I alla fall...nu när jag tänker på det så hade jag inga starka känslor som ville ut. Däremot känslor av lugn och ro. Jag var samlad och fokuserad och kanske finns det ett uttryck för det i bygget, även om jag inte tänkte så under arbetets gång.

Detta är intressant. Att följa en regel, något läraren säger och sen inte vilja, kunna, förstå... För elever händer detta nog ofta och jag tänker att det viktiga är försöket. Om eleven tar till sig det man önskat av denne och sedan förhåller sig till det och försöker så är det det som räknas. Jag vill inte släta över mitt ospelade kort, reglerna ska följas. Men, jag tycker det är viktigt att i min kommande roll som lärare ha funderat över hur långt reglerna gäller. Elevernas egna tolkningar och förhållningssätt är ju viktiga.

Gör jag mig förstådd?

Jag måste nog fundera mer på dethär...

Sociala regler och skådespel

Under dagen idag har mina tankar kretsat kring sociala regler och samspel. Idag blev det mer tydligt vad som som stod på våra lappar och man märkte att de flesta av oss tyckte det ställde till och gjorde det krångligt.

Jag fick regeln:



Bistå andra spelare, erbjud dig att hämta saker och hjälpa till med allt.



Det var svårt och jag blev mycket besviken på mig själv då jag insåg att detta inte är något jag brukar göra...he..
Framåt eftermiddagen kom jag trots allt igång. Här severades kaffe och erbjöds hjälp, men det krockade ju en aning när flera av mina medspelare verkade vaknat på fel sida och klagade på allt. Jag förstod att deras lappar talat om för dem att bete sig så, men ändå... jag kände mig vissa stunder förvirrad i min roll. Skådespelet var svårt att utöva utan att vara övertydlig.

De sociala regler som kommer till i spelet är mycket viktiga, för mig har de idag tagit större plats än själva bygget.

Jag tänker att detta med olika roller, att iträda olika roller är mycket viktigt att öva på. Det ger stort utrymme att reflektera över hur och vem man själv är . Det får en också att inse hur man reagerar när reglerna ändras i det sociala spelet.





Förortens alla byggnader är på plats. Jag ser framför mig de spännande bilder man kan ta när samhället är färdigt. Dockor kan spela roller i världen av kartong.
Här nedanför ser man en av gatorna där bilar och små små trädgårdar snart får plats.






Bra material till gräsmattorna. Grön färg ska till.


Tittade idag på föreläsningen av Brown.
Jag tänker på hur viktigt det är att leka både på allvar och på skoj. Att leken sätter fart på vår hjärna. Att leken verkar avgörande för vår utveckling. Ju mer jag tänker på det ju mer självklart verkar det, ändå känns det som att leken många gånger glöms bort i vårt samhälle. Mycket runtomkring oss är på så stort allvar och jag har ofta lätt att fastna i det samhället talar om för oss.


Dethär med lek vill jag läsa mer om. Jag vill ta med mig det in i skolvärlden och i min roll som lärare.



Mer lek, mer icensättning och association.
Detta tar jag med mig från dagen som gått.

American suburb

Wikipedia säger:

"Suburbs are commonly defined as smaller residential communities lying immediately outside a city. In the United States, suburbs have a prevalence of usually detached single-family homes. Some suburbs have a degree of political autonomy, and most have lower population density than inner city neighborhoods. Modern suburbs grew in the 20th century as a result of improved road and rail transport and an increase in commuting. Suburbs tend to proliferate around cities which ideally have an abundance of adjacent flat land. Any particular suburban area is referred to as a suburb, while suburban areas on the whole are referred to as the suburbs or suburbia, with the demonym being a suburbanite."

Staden tar form. Den amerikanska förorten växer fram och tanken är nu att färdigställa i kartong. Fasaderna kommer få ytor som liknar husen på fotot. Jag strävar efter att få det så likt som möjligt, men kanske förändras idéerna under vägens gång. Jag är öppen för förändring. Just nu känns det i alla fall bra att jobba såhär.

Jag tänker på filmen "Pleasantville".

Bara en sak... människorna som bor där är verkligen pjäser i ett spel. Allt ser identiskt ut och gräsmattorna har inte ens träd eller buskar. Ingenting ser egentligen levande ut. Bara praktiskt. Fint. Identiskt. Kan man leva så?

Så kom nya tillfälliga regler.

Min löd:

Du får inte förändra något material. Bara foga samman på nytt sätt.

ok. Innan regeln kom fogade jag samman kartongbitarna med limpistol.

Så till ny metod: vadsjuttonheterdet...jagharglömtdetnu. typiskt... ja såhär ser den metoden i alla fall ut.

Det var roligt att få en utmaning. Något som sätter ens idéer på prov lite granna. Jag är nyfiken på vad som komma skall.

Som sagt spelets regler.

Jag följer.

Som den pjäs på spelplanen jag numera (eller alltid) är.