Som en skattjakt, typ

I spelets första ruta står:
Bistå andra spelare, erbjud dig att hämta material och hjälp till med allt. Detta gör jag första dagen. Jag dokumenterar, kanske med kamera, annars i text och illustration. Det jag varit med om under dagen får ta mig vidare till nästa. Alltså; jag inspireras av dagens händelser. Och dessa får nästa dag ta mig vidare på nya oförutsedda uppdrag i min skattjakt. Mot ruta två, tre, fyra osv...

Kan man förstå vad jag menar?

Ett exempel:
Första dagen erbjuder jag människor min hjälp, kanske uppstår en dialog med någon som inspirerar mig att gå vidare till nästa ruta, nästa dag. Jag tänker också att jag kan ha regler för mig själv. En regel kan till exempel vara att det jag tar mig för ska vara en utmaning på något sätt. Så leder mig dagens utmaning till ny inspiration och mot morgondagens spelruta.

Syftet är att gå emot mitt egna sätt att annars spela livets spel. Jag brukar sällan sätta mig i annorlunda eller krångliga situationer eller interagera med människor jag inte känner. Det jag nu vill göra är att vissa dagar utsätta mig för nya människor och händelser och följa utan att i förväg tänka ut vart jag vill. Gestaltningen blir det jag dokumenterar under vägens gång. Så tänker jag nu i alla fall.

Allt

Torsdag
Jag öppnar boken Allt. Det är intressant. Bloggaktigt. Man får delar av hennes liv i sin hand.

Fredag
Känner mig vissa stunder lite dum. Hon är så smart, M Lowden. Jag förstår inte allt hon skriver. Måste googla.

Lördag
Midsommarhelg med mamma, bror och barn. Det gör mig glad.

Söndag
Tänker så det knakar på mitt projekt. Ock på det kommande nattjobbet.

Måndag
18 timmars arbete. Kvinnor och man med särskilda behov. Känns bra att vara tillbaks. Men på natten känns allt läskigt.

Tisdag
Försöker skramla fram alla svåra ord jag kan. kommer inte på ett enda.
Sofia, du är inte Martina Lowden. Punkt.
Ok.
Jag fattar.

Onsdag
...

adjö american suburb

Arbetet föll på plats. Onsdagen gav mycket när vi alla fick prata om våra erfarenheter vi fått under spelets gång. Hela spelet är mycket lärorikt, det får mig att fundera så mycket på socialt samspel, den egna rollen och andras dito.
Ändå känns det skönt att släppa spelplanen och gå vidare.
Adjö du amerikanska förort.

Så fortsätter spelet. Nu med egen gestaltning.
Orden jag har att följa under närmsta tid lyder;

Bistå andra spelare, erbjud dig att hämta material och hjälpa till med allt.

Olika tankar finns i mitt huvud, kanske ska jag erbjuda folk på stan min hjälp. Vad får man då för reaktioner?
En annan idé är att jobba utifrån ordet bistå, bistånd, rika länders bistånd till de som behöver hjälp...
Vad betyder det att hjälpa sina medspelare i livets spel? Kan man hjälpa till för mycket eller är hjälpen alltid något possitivt för alla mottagare?

Krönikan 5/2: Bistå inte korruptionen

Journalister, människorättsaktivister och politiker kämpar förgäves för Dawit Isaaks frigivning. Samtidigt skickar EU miljardbelopp i bistånd till staten som håller honom fängslad utan rättegång, skriver GP:s Abraham Staifo.

www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=122&a=474569


Jag behöver fundera mer på hur jag vill jobba. Ge mig gärna fler förslag.
Också behöver jag vila litet, en lugn helg är välkommen!

måndag

Jag ligger lite efter med bloggen... men här kommer lite om måndagen

På måndagen sa kortet:
Driv upp tempot och kvaliteten för dig själv och de andra.

Under förmiddagen var jag på gång, hade fart i mig och arbetet gick bra. Det svåra ligger i att få med sig andra men känslan var att de flesta ville bli klara och arbetade på. Jag försökte säga saker som: nu gäller det, bäst att jobba fort eller nu gäller det att spurta.
Vet inte om mitt flit och min anda märktes för de andra i gruppen men jag tyckte jag hade ett bra tempo. Under eftermiddagen var det dock svårare att hålla den glöden uppe. Tempot sjönk en aning men fick ändå mycket gjort i det stora hela.
Den lilla förorten knyts ihop och faller på plats.
Även om tempot i bland sjunker eller om jag vissa stunder bara sitter på min pall o stirrar så tycker jag arbetet är kul och jag är nöjd med det jag gjort hittills.
All den tid man tillbringat vid sin spelruta har tillåtit fantasin att spinna och i min värld bor där männiksor och de lever olika men ändå lika liv. Innanför väggarna, under taken sker varje dag små dramor ur deras liv. Och jag får vara med, det är det bästa.

Dethär sättet att arbeta ger mycket tid att fundera och det känns bra. Tankar och funderingar kan falla på plats och jag trivs så bra när alla arbetar fokuserat sida vid sida och man ser hur något växer fram.
En sådan arbetsro som vi haft vissa stunder i kulptursalen vill jag också kunna se hos mina elever när jag kommer ut arbetslivet.
Nycklen tror jag är att ge uppgifter som ligger nära elevernas eget intresse. Det är också viktigt att varje individ kan se mening i uppgiften och på något sätt känna att han eller hon utvecklas av den.

The game
bra tema. Vi behöver alla någon gång bli omruskade, se oss själva och se hur vi beter oss.
Det amerikanska upplägget faller inte mig i smaken. Jag tycker filmen är ganska tråkig att se på även om poängen och budskapet är mycket tänkvärt.

Tidsbrist. måste sluta skriva nu...

Spelet om vår samtida konst

Vilket spel.

Mycket intressant.

Än en gång.

K Special.

SvtPlay.



Den stora konstbubblan

Ett ospelat kort?

En välartad och mycket monoton villaförort tar form. Härnäst ska jag lägga på tak och arbeta med trädgårdar och gator. Jag är hittills nöjd med arbetet. Jag utför den idé jag hade från början, med små förändringar under arbetets gång.

Under fredagen fick byggnaderna sin utsida. Fönster, dörrar också rosa puts. Tre olika modeller finns och jag tycker hela tillrättalagdkänslan förstärks av upprepningen.

Dagens kort löd:

Ge uttryck för dina känslor i det du bygger.

Mina känslor för dagen var lugn, focus på bygget, sansat, iminbubbla- känslor. Och jag tyckte kortet var mycket svårspelat. Ärligt talat så ignorerade jag kortet under nästan hela dagen. Fy, skäms...

I alla fall...nu när jag tänker på det så hade jag inga starka känslor som ville ut. Däremot känslor av lugn och ro. Jag var samlad och fokuserad och kanske finns det ett uttryck för det i bygget, även om jag inte tänkte så under arbetets gång.

Detta är intressant. Att följa en regel, något läraren säger och sen inte vilja, kunna, förstå... För elever händer detta nog ofta och jag tänker att det viktiga är försöket. Om eleven tar till sig det man önskat av denne och sedan förhåller sig till det och försöker så är det det som räknas. Jag vill inte släta över mitt ospelade kort, reglerna ska följas. Men, jag tycker det är viktigt att i min kommande roll som lärare ha funderat över hur långt reglerna gäller. Elevernas egna tolkningar och förhållningssätt är ju viktiga.

Gör jag mig förstådd?

Jag måste nog fundera mer på dethär...

Sociala regler och skådespel

Under dagen idag har mina tankar kretsat kring sociala regler och samspel. Idag blev det mer tydligt vad som som stod på våra lappar och man märkte att de flesta av oss tyckte det ställde till och gjorde det krångligt.

Jag fick regeln:



Bistå andra spelare, erbjud dig att hämta saker och hjälpa till med allt.



Det var svårt och jag blev mycket besviken på mig själv då jag insåg att detta inte är något jag brukar göra...he..
Framåt eftermiddagen kom jag trots allt igång. Här severades kaffe och erbjöds hjälp, men det krockade ju en aning när flera av mina medspelare verkade vaknat på fel sida och klagade på allt. Jag förstod att deras lappar talat om för dem att bete sig så, men ändå... jag kände mig vissa stunder förvirrad i min roll. Skådespelet var svårt att utöva utan att vara övertydlig.

De sociala regler som kommer till i spelet är mycket viktiga, för mig har de idag tagit större plats än själva bygget.

Jag tänker att detta med olika roller, att iträda olika roller är mycket viktigt att öva på. Det ger stort utrymme att reflektera över hur och vem man själv är . Det får en också att inse hur man reagerar när reglerna ändras i det sociala spelet.





Förortens alla byggnader är på plats. Jag ser framför mig de spännande bilder man kan ta när samhället är färdigt. Dockor kan spela roller i världen av kartong.
Här nedanför ser man en av gatorna där bilar och små små trädgårdar snart får plats.






Bra material till gräsmattorna. Grön färg ska till.


Tittade idag på föreläsningen av Brown.
Jag tänker på hur viktigt det är att leka både på allvar och på skoj. Att leken sätter fart på vår hjärna. Att leken verkar avgörande för vår utveckling. Ju mer jag tänker på det ju mer självklart verkar det, ändå känns det som att leken många gånger glöms bort i vårt samhälle. Mycket runtomkring oss är på så stort allvar och jag har ofta lätt att fastna i det samhället talar om för oss.


Dethär med lek vill jag läsa mer om. Jag vill ta med mig det in i skolvärlden och i min roll som lärare.



Mer lek, mer icensättning och association.
Detta tar jag med mig från dagen som gått.

American suburb

Wikipedia säger:

"Suburbs are commonly defined as smaller residential communities lying immediately outside a city. In the United States, suburbs have a prevalence of usually detached single-family homes. Some suburbs have a degree of political autonomy, and most have lower population density than inner city neighborhoods. Modern suburbs grew in the 20th century as a result of improved road and rail transport and an increase in commuting. Suburbs tend to proliferate around cities which ideally have an abundance of adjacent flat land. Any particular suburban area is referred to as a suburb, while suburban areas on the whole are referred to as the suburbs or suburbia, with the demonym being a suburbanite."

Staden tar form. Den amerikanska förorten växer fram och tanken är nu att färdigställa i kartong. Fasaderna kommer få ytor som liknar husen på fotot. Jag strävar efter att få det så likt som möjligt, men kanske förändras idéerna under vägens gång. Jag är öppen för förändring. Just nu känns det i alla fall bra att jobba såhär.

Jag tänker på filmen "Pleasantville".

Bara en sak... människorna som bor där är verkligen pjäser i ett spel. Allt ser identiskt ut och gräsmattorna har inte ens träd eller buskar. Ingenting ser egentligen levande ut. Bara praktiskt. Fint. Identiskt. Kan man leva så?

Så kom nya tillfälliga regler.

Min löd:

Du får inte förändra något material. Bara foga samman på nytt sätt.

ok. Innan regeln kom fogade jag samman kartongbitarna med limpistol.

Så till ny metod: vadsjuttonheterdet...jagharglömtdetnu. typiskt... ja såhär ser den metoden i alla fall ut.

Det var roligt att få en utmaning. Något som sätter ens idéer på prov lite granna. Jag är nyfiken på vad som komma skall.

Som sagt spelets regler.

Jag följer.

Som den pjäs på spelplanen jag numera (eller alltid) är.