Digital miljö

Ett andra liv...

Jag loggar in i second life som Soho Falconer. Jag föds och vet inte riktigt hur det fungera i detta virtuella liv.

Vart ska jag? Vem är jag? Varför ska jag gå omkring här??

Jag börjar i alla fall röra mig runt och fattar snart att man kan förflytta sig till andra delar på världskartan.

Jag teleporteras till Danmark..finner en cykelaffär och undrar om jag har några pengar på fickan? Det har jag inte men det visar sig att cykeln är gratis. Jag hoppar upp och är nu redo att se den virtuella världen med hjälp av min röda springare.

Jag försöker prata med andra människor men får inte några riktigt vettiga svar på mina frågor.

Känns som att jag behöver mycket tid för att lära och förstå hur man överlever i denna värld..

Jag tänker att jobb o pengar kanske behövs och entrar ett jobcenter. Väl inne förstår jag inte riktigt hur jag ska gå till väga.. jag är nog trög... går ut och upptäcker att cykeln är stulen!...

Jag ska ge detta mer tid, jag är envis och vill förstå men i skrivandets stund är jag aningen grinig på denna annorlunda värld.

World of Warcraft är på nedladdning och jag är nyfiken. Jag ska interagera även i detta forum för att upptäcka, lära mig och förstå... jag återkommer när detta är gjort.

interkultur, identitet och minnen från förr

En givande vecka som ringar in vad man får vara med om på utbildningen... eller rättare sagt man vet aldrig vad som komma skall.

Tisdagen innehöll föreläsning med Rasoul Nejadmehr som pratade om interkulturell pedagogik och vikten av att hålla sinnet öppet som lärare. Jag kopplade mycket av det han sa till den VFU plats jag haft och de dilemman man möter där, med oroliga, osäkra individer som söker efter identitet genom ursprunget och kulturen. Han pratade om vikten av att skapa sin identitet genom att interagera med andra och se varandra som subjekt och inte objekt.

Hela föreläsningen gav mig mycket, både inspiration till att läsa mer om ett interkulturellt samhälle och att komma ut i klassrummet för att diskutera och arbeta med dehär frågorna tillsammans med eleverna.

Under eftermiddagen fick vi lyssna till Fredrik Gunve.

Han pratade om det yttersta lagret, den fysiska kroppen och vad som finns innuti. Man, kvninna man, trans eller bi. Det finns skillnader med vad man ser på ytan och vad individen bär innuti. också detta gav mig mycket att tänka på och bära med mig i rollen som lärare... och för mig själv.

På torsdagen talade Oskar Broberg om identitet i tid och rum och otid.

Om polykrona landskap där historien ligger lager på lager och det som hände förr lever vidare i dag. Hur skapade man sin identitet förr och hur ser det ut idag? Vilka influenser finns nu som inta fanns då?

Jag älskar sånthär. En liten stund av histora, ett andningshål i vardagen där någon berättar om människan förr.

Jag bär med mig och delar med mig.

Föreläsning med Gunilla Granath.

Dethär var intressant. Dagen innehöll samtal kring den milda makten, att hantera gruppen i klassrummet och hur ska man som lärare agera när problem uppstår i klassen?
Gunilla delade med sig av det hon skrivit om i sin avhandling och vi lyssnade och fyllde i.
Hon har inspirerat mig att vilja göra samma sak... vara sjundeklassare igen, åter känna på och iaktta samtidigt...

HDK - vecka

Måndag... gruppen samlas. gul prick i pannan.
Vi diskuterar kring ordet välfärd, många tänker olika..och lika. Vi arbetar fram ett välfärdsspel där man slår tärning om vart man ska gå. Genom kåkstad, via härbärge fram till målet...Utopia.
dethär var kul!

Tisdag... ordet nöje...stämmningen något avslagen...en gigantisk borg.

Onsdag...MAKT...en ängel med brinnande vingar..och ansiktet...va, george bush??. Ha, ett glödande hjärta får han i alla fall.
Ser film klockan två. oj konstigt... två män filmar döda djurs förruttnelseprocess... och en kvinna med amputerade ben...jag är förvirrad.
Jag undrar lite... vad blir det av veckan? vad är målet...känns luddigt

Torsdag...hem...känner att det som blivit till denna dag lutar mer åt ordet nöje, eller?...

Fredag...skönt det faller på plats... att få se filmerna och bilderna med kommentarer det knyter ihop veckan fint och vilka resultat det blev... nu känns det bra igen. Kul avslutning!

Bra vecka som blivit ännu bättre med ett tydligare mål. Jag saknade information om vad som skulle hända och i mitten av veckan var förvirringen, kanske inte total men ja, förvirrat o lite slött i alla fall. Vad arbetar vi mot?? undrade vi.
Men i efterhand känns det bra. Nu känner vi varandra lite bättre, har diskuterat, byggt och brottats med uppgiften och jag har lärt mig endel om gruppdynamik... om hur viktigt det är att alla försöker och att alla öser ur sitt bagage och delar med sig, vad intressant det blir då.

Väldigt imponerad är jag av liveorkestern som satte ljud till den svartvita stumfilmen...vilket sammarbete och vilken timing...woooa!

sokratiska samtal..

En givande dag!
Hon, en bra föreläsare och samtalsledare.. jag, öronen på spänn och vill kunna behärska det sokratiska samtalet som Ann S Pihlgren.

Hela dagen gav mig mycket, särskilt bra var det med mycket övningar under eftermiddagen. Svårt dock, först tänkte jag; verkar ju inte så krångligt men när man testar på riktigt märker man... detta kräver övning.
Och övat har jag gjort. Testade på en klass i sjuan under livskunskapen. Temat rörde hur elevrna uppfattar klassen som grupp.. lite luddigt men de fick i alla fall samtala kring hur gruppen förändras beroende på deras eget uppförande och hur de själva tror att andra uppfattar dem. Vet inte om ämnet passade men själva formen av samtalet fungerade.. en och en pratade medan vi satt i ring och jag eller eleverna ställde fördjupande frågor till den som hade ett påstående.
Ett väldigt givande sätt att arbeta och bara på en lektion tyckte jag mig märka att eleverna i en ofta stökig klass förstod meningen med samtalet och tog det på allvar.

I ämnet bild passar detta sättet att samtala perfekt. Jag har en önskan om att bildlektionerna ska ge eleverna chans att både utveckla teknik men också, eller FRAMFÖRALLT.., få uttrycka käslor och lära sig att samtala och reflektera kring bilder. Då måste ju denna samtalsform passa utmärkt.
De sokratiska samtalen leder in på djupet.. förvirrar lite och ger många nya frågetecken och det är det som verkar så bra. Dessutom känner jag att man lär känna de man samtalar med på ett nytt sätt vilket är mycket värt i en klass.

Jag längtar efter att få använda mig av de sokratiska samtalen i klassrummet.
Eleverna, jag, vi kommer lära oss mycket!

stenen

Mycket bra workshop med Tarja.

Alla valde sten, tecknade av och utifrån detta skapade den tonårsfigur vi såg i stenen.


Vad kul det var att teckna av med kol, det var länge sedan. Också intressant att fundera kring vad för människa man såg i stenen. Jag tecknade den kaxiga, på ytan självsäkra tjejen med svårighet att släppa andra inpå skinnet.

























Denhär övningen hade mycket att ge; teckningsövning, identitetstankeväckande och funderingar kring gruppdynamik.

Det är detta jag vill få med mig i denhär utbildningen, dels konkreta övningar som denna, dels att fundera och diskutera kring tonåringars identitet, gruppdynamik vad som händer i klassrummet. Hur hanterar men det? Mycket givande med diskussion i klassen kring hur lärare och elever fungerar tillsammans och hur elever påverkar varandra och fungerar i grupp.

Dessutom tror jag att tonåringar skulle gilla denhär typen av övning som berör dem själva och det de funderar kring i den åldern. Jag kommer använda denhär övningen rakt av när jag får chansen. Den kan dessutom följas upp med diskussion kring identitet, grupptillhörighet eller annat som eleverna relaterar till. Visst kommer man längre ifrån ämnet bild om man har mycket diskussion men jag tror att vissa klasser kanske kan behöva pratet för att utvecklas och få ett djup i ämnet bild.
Jag tycker också att man kan utveckla workshopen till att arbeta med självporträtt, föreställande eller icke.

mer självporträtt..

tema själporträtt inspirerade till ett i olja

Självporträtt

Det icke-föreställande självporträttet. Vad svårt det var, men kul. Jag klippte och rev ut sånt som tilltalar och inte tilltalar. Första bilden är splittrad och ganska orolig. Den andra bilden mer samlad och lugn.

Första bilden är jag..ibland..just då.

Den andra bilden är jag i förhållande till att sträva efter att se inifrån och ut..

Det handlar också om att se inifrån och ut.

Det var så jag tänkte och kände när detta blev till.

Mycket bra uppgift för att öppna ögon och stärka självförtroende. Jag kommer vilja använda denna i egen undervisning. Tror att den passar bra på högstadie / gymnasie där eleverna verkligen funderar över den egna identiteten.

enkelhet

med tanke på förra veckans skräpprojekt... jag tar med mig enkelhet. avskalat är bra. nu känner jag att jag skulle skalat en gång till...

jag, du, vi

Jag

kan själv

jaget

ensamt

vi, vi, vi

sökande

Titt-ut dockan kryper under perioder ner i sin strut. Hon bara kör på och tycker det är jobbigt att se och ta in nytt. Men, så ibland tittar hon upp och ser, aah vad fint. Något bra jag kan ta till mig, vad spännande.

Trädolken är dockans vapen. Med dolken kan man slå hål på gamla, mögliga tankar som sedan länge borde ligga bland skräpet.

Så med dolken till hands ger hon sig ut på en sökande resa..

Ordet är sökande. Senare tillkom också "tycka om" och "slå hål på". Dessa ord beskriver mycket av det som finns i mina tankar just nu.

Med ordet sökande i bakhuvudet associerade jag till resa och kartor och kom på att jag ville illustrera en kartbild. Varje "land" består av olika material som skulle kunna symbolicera olika miljöer, kulturer eller religioner om man så vill.

När jag började arbeta med mitt verk hade ordet sökande en negativ klang. Som om sökandet var något nödvändigt ont, något förvirrat. Men under arbetets gång har jag mer och mer fått känslan av att sökandet är spännande och kul. Det är också det som syns i verket. Jag tycker att man kan se det lustfyllda och sagolika som växte fram allteftersom jag arbetade.

Efter dagens redovisning kan jag hålla med om att skeppet med dockan nog var överflödigt i bilden. På ett sätt får man hela berättelsen skriven på näsan med dockan seglandes mitt i verket. Skulle jag göra om det så hade dockan fått en mer anonym plats i bilden. Något jag saknar i verket som det nu blev är mystiken och det hemlighetsfulla.

Jag vill beskriva uppgiften som underhållande och undersökande. Jag klev in i arbetet med lust och känner att det övergripande temat identitet är mycket spännande. Jag är nöjd med min insats även om jag nu i efterhand ser flera saker jag skulle kunnat ändra.

Hela upplägget av workshopen tilltalar mig. Att inte avslöja allt i förväg fungerade bra och jag tar verkligen till mig det här sättet att jobba. Hela eller delar av övningen skulle fungera mycket bra på de högstadieelever jag möter på min VFU. Övningen är ett bra redskap för att stärka tonåringens identitet och självförtroende men också för att stärka sammanhållningen i en klass.

det snurrar

Fortfarande tänker jag på projektet i det offentliga rummet, det hat etsat sig fast och jag har fortfarande massor av tankar i mitt huvud kring det..

Tack för kommentarer, känns bra att få veta vad andra tänker

ta plats i det offentliga rummet..

Länge har jag blundat för våldet som pågår runtomkring, jag har valt att inte ta det till mig. Så går sommaren 08 och jag reflekterar över att det under två månader rånats, våldtagits och mördats just utanför huset där jag bor.
Det är när jag en morgon upptäcker ljusen och blommorna på marken utanför kiosken som jag inte längre kan slå det ifrån mig och detta blir starten till mitt projekt.

Jag fotar minnesplatsen och bilden snurrar i mitt huvud. Så får vi denhär uppgiften att ta plats och förändra och jag bestämmer mig för att det är våldet i vårt samhälle jag vill lyfta fram. Ett tungt ämne, men dock så viktigt. Jag går på min första tanke och väljer att återskapa en liknande minnesplats som den jag fotograferade hemma. Området kring Kungsportsplatsen passar bra, jag tar mod till mig och placerar mitt blom- och ljusarrangemang vid kungsportsbron.

På lapparna jag fäst bland blommorna frågar jag;

Vem blir ditt offer?

Vem ska du döda?

Jag vill delvis provocera och jag vill framförallt få folk att reagera och tänka till. När våld och mord sker dagligen blir man avtrubbad och helt plötsligt upplever jag det som att det på något märkligt vis är en naturlig del av vardagen.

Vad häder då om jag frågar; Jaha och vem tänker du döda?

När mitt verk ligger där och det blivit mörk ute ser det så verkligt ut och folk dras till platsen för att se vad som hänt. Flera börjar prata med varandra och någon frågar mig om jag vet vad som hänt?

Jag blir plötsligt nervös och undrar vad jag egentligen gjort.

Kan jag stå för dethär?

Är det för provocerande?

Vad ska folk tänka?

Har jag rätt att hoppa på människor på dethär sättet?

Med tankarna snurrandes i skallen går jag hem och har svårt att somna...

Reflektioner...

Trots osäkerheten som dök upp när mitt arbete väl låg där är jag nöjd med resultatet. Jag testade mig själv och mina gränser och jag genomförde det på det sätt jag ville utan att kompromissa för att avdramatisera eller göra det lättare för mig själv.

Däremot vågade jag inte riktigt närvara under tiden som som arrangemanget låg där... det var så brännande att jag inte riktigt ville vara där, tyvärr. I efterhand önskar jag att jag varit på plats för att iaktagit fler människors reaktioner.

Utrymmet jag tog i det offentliga rummet var litet rent fysiskt men kanske desto större om man räknar de tankar och funderingar jag placerade i människors huvuden.

Resultatet är spår hos andra och spår hos mig. Jag har utvidgat mina gränser för vad jag vågar, jag gick på min första tankte och genomförde den fullt ut och jag har hittat något jag vill spinna vidare på...

Änligen blogg, nu börjar jag!