bara lite till...

Livets röda tråd surrar in saker som kommer i dess väg. Här en stol från en gammal släkting. Ett kartmönster skymtar också. Detta sammanfattar spelet och spelets regler. Stolen kunde också varit något annat. Mitt kriterium var att det skulle kännas värdefullt, något som betyder någonting och som har en historia.



Innan stolen blev till testade jag att linda in olika saker i röd tråd. Här en ask. Kartbilden fick också vara med men jag tyckte det blev platt och själlöst.


Mitt arbete fick lite fart igen och jag tror att detta är vad jag ville komma fram till. I detta har jag kokat ner vad det egentligen handlar om. Den röda tråden. Livets väg. Och föremål, människor, händelser man möter på vägen.

Summa kardemumma

Här befinner jag mig nu. Röda trådar i ett virr varr. Vart det tar vägen? Vet inte ännu, måndag och tisdag får visa mig fram.

Men, för att ta det från början; Jag har lärt mig mycket under denna resa. Spelets regler, mitt spel har gett mig mycket tid att reflektera och konkretisera det jag har i huvudet. Bilderna har hjälpt mig att få ut de tankar som singlar runt och som i vissa fall stör mitt vardagslunk. Att medvetet se och använda det jag tycker mig ha problem med eller ser som hinder i min sociala samvaro har hjälp mig mycket. Jag tror jag kommit fram till hur jag kan tackla surret i huvudet. Att bara älta leder ju oftast ingen vart. Istället kan jag lyfta störningarna och göra något åt dem.

När jag under sommaren har spelat med människor i min omgivning har jag flera gånger kunnat se hur jag är i vissa situationer och i vissa fall känt att jag egentligen vill agera annorlunda. Jag har testat och ibland har det fungerat bra. Jag har fått tid att sätta mig in i andra personers agerande och sett hur vi påverkar varandra. Såklart gör man detta ofta när man är med människor runt omkring, men nu mer konkret än tidigare.

Jag tänker ta med mig det här sättet att göra olika situationer konkreta. Det kan vara andvänbart både i det privata livet och i sin arbetsmiljö. Jag bär också med mig detta som ett förslag till lektionsupplägg och undervisning. Att utgå från sig själv, tänka till och kanske komma fram till vart man vill stå och hur man vill vara med sina medmänniskor. Detta ligger ju de flesta varmt om hjärtat, att vara en socialt fungerande människa och medvetet anpassa sig till eller gå emot reglerna. Veta vart man står, helt enkelt.

I en klass med tonåringar tror jag detta är ett bra underlag för att få eleverna intresserade. Om de få utgå från sig själva och tänka till kring sociala regler blir (bild)undervisningen också en nyckel in i det sociala livet.

De röda trådarna på bilden ovan är slutfasen på ett finit spel om sociala regler. Tankarna och ahaupplevelserna jag bär i mitt huvud är början på ett liknande infinit spel.
Livet och samspelet med människor runtikring.

något nytt

Trött på mig



Denna dag är jag trött på mig. Trött på att analysera mig själv. Trött. Då kan det kännas som att man vill linda in sig i stark tråd och sluta tänka eller prata. Bara låta hjärnan vila.


När spelets regler är svåra att följa



Ibland går det bara inte att följa de förutsatta reglerna. Denhär rutan handlar om att vara fjorton år och vilja göra det man inte får. Eller att ha en önskan om att bli guidad av någon som är villig att anpassa reglerna så att livet blir lättare.
Detta kommer man stöta på i skolvärlden, hela tiden, varje dag. Och jag blir glad när jag tänker på att jag skulle kunna vara en sån som guidar.

Att samla ihop



Den avslutande rutan i mitt spel. Den handlar om att samla ihop sig själv, det man gjort och reflektera. Illustrationen ovan är inte riktigt bra, den saknar något. Eller massor. Men, den får symbolisera det jag känt nu på slutet. Istället för att lägga mer tid på den, går jag nu vidare med att jobba med form. Jag har börjat så sakteliga men har inte riktigt de bra idéer jag skulle vilja ha tyvärr. Imorgon ska jag arbeta mer med den röda tråden.



Nu försöker jag greppa vad det är jag åstadkommit hittills i projektet och knyta ihop säcken i form av vidare gestaltning som går utanför pappret. Då kan det se ut såhär. Kanske är den röda tråden på väg ut i det fria för att bilda något tredimensionellt?

Jag tänker karta, vägar genom livet, händelser, möten och den röda tråden.

Lite trött på mig.

Jag har nu spelat mina kort, mitt spel i ett visst antal veckor. Jag har spelat och reflekterat kring hur jag fungerar i vissa utvalda situationer.
Jag har satt mig i olika utmaningar som jag sedan illustrerat på A3 papper. Jag tänkte först att jag skulle göra en rörlig film av det men upptäckte att det inte passade lika bra. Dels handlade det om tid men också att det föll sig så naturligt att rita och måla, Jag hittade ett uttryck i det som jag fastnade för. Det passade också min idé om att göra en riktig spelplan.

Eftersom jag jobbat under juli månad har spelet fått spelas där och med de människor jag haft nära. Det var inte vad jag tänkte från början men jag märkte att det fanns mycket i min vardag som gick att spela med.




Idag ser spelplanen ut såhär. Jag hade velat att det var mer, men mycket har suttit i huvudet och inte kommit ut. Nu är jag i alla fall i farten och mer kommer det bli.


Varför? Jo. Jag tänker och analyserar ofta och mycket. Varför inte då ta det med sig i ett gestaltningsarbete och vidare in i skolan. Det jag erfarit hittills i detta projekt har lärt mig mycket om hur jag själv är och hur det påverkar människor runtomkring.
Jag tänker; om jag reflekterar kring mitt beteende och andras är jag också bra förberedd (förhoppningsvis) när jag senare ska ut i yrkeslivet och brottas med utmaningar som kommer i min väg. Andra människor kommer också spela sina spel och vi måste samsas inom klassrummets fyra väggar.
Det känns skönt att konkretisera olika situationer jag hamnat i. Få dem på papper bokstavligt talat och göra dem synliga.
Nu när projektet pågått en tid känner jag mig mätt. På mig. Det kan ju också bli för mycket...
Men jag fortsätter reflektera kring mitt beteende. Det känns viktigt. Jag ska också arbeta kring hur andra människor är och fungerar. Hur andra spelar sina spel.

Illustrationerna kommer bli fler men parallellt börjar också något tredimensionellt att ta form. Jag vill skapa form. Det vill ut och jag känner att det passar in på mitt spel.
Jag tar nu ett sidosteg från den platta spelplanen till en mer skulptural sådan.

Den röda tråden jag hittills sytt med i pappret kommer få plats i det nya. Den är en bra symbol för vägen jag vandrat genom projektet.



Min hjärna kokar
Det har hänt väldigt mycket den senaste tiden. Min hjärna är full. Det jobbar på högvarv. Jag mår bra men känner att huvudet kokar. I denna rutan har jag inte spelat något särskilt utan bara illustrerat hur jag känner mig just nu. Detta är en ny del i projektet. Efter att ha spelat med andra i min omgivning har jag nu istället bara gjort, lyssnat på mitt inre. Inte i förväg bestämt hur jag ska spela utan bara följt dagarna, livet. Det spel jag spelar genom att bara vara. Nu försöker jag återigen släppa kontrollen och endast följa.
Det är en utmaning.



Den inre styrkan
Inuti finns ibland en styrka som gör att man tror på sig själv. Ibland finns den inte. Tyvärr.
Här har jag reflekterat och illustrerat kring när styrkan först inte fanns och sedan, när jag funderat lite, kunde plocka fram den. När styrkan fanns blev allt så mycket lättare. Allt på jobbet gick bra när jag på ett medvetet sätt tog till tron på mig själv och på att allt skulle ordna sig.
Vilken kraft jag kännde.
Och den kom inifrån.

Detta ska jag tänka på nästa gång jag känner mig svag. Då ska jag samla mig, fundera lita och försöka plocka fram krutet inom mig.
Kan nog behövas vissa dagar i klassrummet när eleverna kräver mycket och man själv råkar känna sig som en liten liten lort...






Var i Malmö på konsthallen och såg utställningen om Sonic Youth. Mycket inspirerande. All musik, konst, skivomslag och annat fick mig full av energi.
Det finns också en dokumentär på svt play. Kobra är programmet. Kolla Kolla.

Tagga ner, Fröken duktig

Att kunna slappna av är svårt tycker jag. Fröken duktig är i farten och på jobbet brottas jag varje dag med tanken på att jag kanske inte jobbar tillräckligt bra och effektivt. Jag spelade på jobbet. Under speldagen noterade jag mitt eget beteende och skulle försöka lugna ner mig några hekton var tanken. Se på skillnaden hos mig själv och mina kollegor om jag arbetade hyper effektivt respektive bara tog jobbet i lagon takt. Som de andra.
Tyvärr upptäckte jag att ett gnagande dåligt samvete satt på min axel och gnällde de stunder jag tillät mig själv att sitta ner och slappa lite. Det lustiga är att jag har ett jobb där man får sitta ner. De människor jag tar hand om behöver lugn och ro för att inte själva bli stressade och oroliga. Jag brottas med en paradox: att utföra mitt jobb korrekt och effektivt och att sprida lugn och ro...hm...?.
Dessutom pågår brottningsmatchen helt i onödan efterssom det endast är jag som sätter kraven. Kollegorna på min arbetsplats tillåter sig att sitta ned, och de verkar tillfreds med det.

Jag har kommit fram till att jag måste våga lita på att det jag gör är tillräckligt. Det jag gör är bra. Jag vill också kunna ta med mig dessa tankar när jag skapar något i bild eller form.
Om jag inte litar på mitt eget omdömme kommer prestationsångesten ta överhand.

Jag ska illustrera mer kring detta. Bilden ovan synliggör hur jag sakta men säkert tar mig fram över spelplanen.
Nu, förhoppningsvis med en lite starkare tro på att det jag gör räcker till.

Känner dock att jag behöver lite tips på vägen. Ge mig gärna en lätt spark därbak. Idag behöver jag det.

med pennan i hand

Mycket jobb samtidigt som projektet fortgår gör att man vissa dagar inte hinner alls...har jag upptäckt. Men, i två dagar har nu pennan rört sig över pappret och någonting börjar ta form. Min spelplan fylls på med liv. Detta är nu. Senare får vi se vad som blir själva gestaltningen. Idag funderar jag lite på kanske något tredimmensionellt. Men än så länge bild.





Att sitta i köket och teckna ger också tid för eftertanke. Jag funderar kring vad man kan ta med sig av spelet in i skolvärlden. Det finns mycket. Att röra sig i olika situationer och med olika människor är vad livet är. Och skolan. Jag har hittills i mitt projekt reflekterat över hur jag är och fungerar i olika situationer. Till exempel då jag tar ett steg tillbaka. Detta känns mycket viktigt i en skolsituation. Som lärare måste jag vara lyhörd och självklart släppa fram eleverna. Men man måste balancera. Man ska också leda och styra upp. Det viktiga här är att inte styra så mycket att man själv och eleverna går miste om frihet och fantasi. Jag tänker då på uppgifter eleverna får. För att inte döda kreativiteten tror jag att man som lärare bör backa, ge eleverna utrymme att skapa och finnas där när det behövs.
Jag tror att jag kan vara den lärare jag beskriver ovan, men kontrollbehovet finns fortfarande där och jag har mer att lära och balancera.




Till syster; jag spelade lite på cykelresan, fast jag sa att jag inte skulle... Timmarna på cykeln gav mig tid att fundera. Tankar på vilken roll man tar i vissa situationer. Som med oss. Du är ju trots allt storasyster och med dig i närheten blir jag den som följer. Och jag trivs med det. Att få vara lillasystrig känns ibland väldigt bra.

Att haka på därbak är för mig inte något negativt, jag kan bara bli så förvånad då, när det händer. Ibland känns det bra att följa och vila i det som händer. Det handlar ju också om i vilken situation man befinner sig. I sin yrkesroll, bland sina kollegor tror jag till exempel att det kan vara farligt att bara följa. Man får inte tappa bort sig själv och det man står för. Men, är man ny på en arbetsplats kanske det kan vara svårt att stå upp för sitt och istället anpassa sig. Det handlar återigen om balansen mellan att styra och låta sig styras. Det viktigaste är att inte glömma bort sig själv och sina egna tankar.

spelet är igång

Spelplanen är riggad. Jag har skapat en pjäs som jag spelar med. Det rosa burken med de svarta prickarna är min följeslagare i dethär spelet. I burken finns det manifest jag skrivit. I manifestet kan man läsa de regler jag ska förhålla mig till. Jag får också fylla på med regler under spelets gång.

Jag ska:

Ha ett öppet sinne och ett öppet hjärta

Tänka att utmaning är utveckling

Se det stora i det lilla

Använda enkla material

Och jag ska ha skoj






Du först
Så började jag spela. Den första spelrutan med texten; Bistå andra spelare... har fått vänta. Istället startade jag med något som kändes extra angeläget.
Det handlade i två dagar om att backa. Ofta tar jag plats och styr upp, särskilt hemma. Nu skulle jag i stället ge plats och låta andra ta initiativen och besluten. Du först, alltå.
Jag märkte hur stressad jag blev av detta. Ska det inte hända något snart? Hur ska dagen se ut? Jag är van att planera, men nu fick jag avvakta och ta stunden som den var.
Det funkade ju, det hände saker utan att jag la mig i planeringen. Utan att jag bestämde eller tog några initiativ.
Men det gick ångsamt, jag vill gärna att det går fort.Kanske kan detta gestaltas i en kort film eller serie.



"ska han inte kliva upp snart? När börjar dagen, skulle inte vi till stranden klockan nio?"

När jag släpper kontrollen arbetar min hjärna med att försöka besvara tusen frågor. Här har jag endel att lära...


Haka på därbak
Så till spelruta nummer tre. Cykelsemester. Tid för eftertanke på den vita springarens rygg. Jag och syster plus fler. Vad händer när man ofrivilligt släpper kontrollen? Samma sak som i förra rutan men denna gång tänkte jag inte backa, ändå blev det så. Detta är mycket intressant. Hur kan jag som är så initiativrik plötsöigt bli den som hakar på därbak?



Det kommer snart illustrationer på denna spelade ruta.

Skynda långsamt
Under färd på cykeln gav min syster mig en idè.
Min nästa spelruta: " Skynda långsamt."

Jag tänker ge mig ut på gator och torg och se hur mina medmänniskor reagerar när jag rusar fram respektive går mycket långsamt. Jag vill se om jag får några reaktioner. Vad händer när man är långsammast i världen bland människor som skyndar.
Kanske leder detta till några intressanta möten med människor fruntomkring?