Ett ospelat kort?

En välartad och mycket monoton villaförort tar form. Härnäst ska jag lägga på tak och arbeta med trädgårdar och gator. Jag är hittills nöjd med arbetet. Jag utför den idé jag hade från början, med små förändringar under arbetets gång.

Under fredagen fick byggnaderna sin utsida. Fönster, dörrar också rosa puts. Tre olika modeller finns och jag tycker hela tillrättalagdkänslan förstärks av upprepningen.

Dagens kort löd:

Ge uttryck för dina känslor i det du bygger.

Mina känslor för dagen var lugn, focus på bygget, sansat, iminbubbla- känslor. Och jag tyckte kortet var mycket svårspelat. Ärligt talat så ignorerade jag kortet under nästan hela dagen. Fy, skäms...

I alla fall...nu när jag tänker på det så hade jag inga starka känslor som ville ut. Däremot känslor av lugn och ro. Jag var samlad och fokuserad och kanske finns det ett uttryck för det i bygget, även om jag inte tänkte så under arbetets gång.

Detta är intressant. Att följa en regel, något läraren säger och sen inte vilja, kunna, förstå... För elever händer detta nog ofta och jag tänker att det viktiga är försöket. Om eleven tar till sig det man önskat av denne och sedan förhåller sig till det och försöker så är det det som räknas. Jag vill inte släta över mitt ospelade kort, reglerna ska följas. Men, jag tycker det är viktigt att i min kommande roll som lärare ha funderat över hur långt reglerna gäller. Elevernas egna tolkningar och förhållningssätt är ju viktiga.

Gör jag mig förstådd?

Jag måste nog fundera mer på dethär...

Sociala regler och skådespel

Under dagen idag har mina tankar kretsat kring sociala regler och samspel. Idag blev det mer tydligt vad som som stod på våra lappar och man märkte att de flesta av oss tyckte det ställde till och gjorde det krångligt.

Jag fick regeln:



Bistå andra spelare, erbjud dig att hämta saker och hjälpa till med allt.



Det var svårt och jag blev mycket besviken på mig själv då jag insåg att detta inte är något jag brukar göra...he..
Framåt eftermiddagen kom jag trots allt igång. Här severades kaffe och erbjöds hjälp, men det krockade ju en aning när flera av mina medspelare verkade vaknat på fel sida och klagade på allt. Jag förstod att deras lappar talat om för dem att bete sig så, men ändå... jag kände mig vissa stunder förvirrad i min roll. Skådespelet var svårt att utöva utan att vara övertydlig.

De sociala regler som kommer till i spelet är mycket viktiga, för mig har de idag tagit större plats än själva bygget.

Jag tänker att detta med olika roller, att iträda olika roller är mycket viktigt att öva på. Det ger stort utrymme att reflektera över hur och vem man själv är . Det får en också att inse hur man reagerar när reglerna ändras i det sociala spelet.





Förortens alla byggnader är på plats. Jag ser framför mig de spännande bilder man kan ta när samhället är färdigt. Dockor kan spela roller i världen av kartong.
Här nedanför ser man en av gatorna där bilar och små små trädgårdar snart får plats.






Bra material till gräsmattorna. Grön färg ska till.


Tittade idag på föreläsningen av Brown.
Jag tänker på hur viktigt det är att leka både på allvar och på skoj. Att leken sätter fart på vår hjärna. Att leken verkar avgörande för vår utveckling. Ju mer jag tänker på det ju mer självklart verkar det, ändå känns det som att leken många gånger glöms bort i vårt samhälle. Mycket runtomkring oss är på så stort allvar och jag har ofta lätt att fastna i det samhället talar om för oss.


Dethär med lek vill jag läsa mer om. Jag vill ta med mig det in i skolvärlden och i min roll som lärare.



Mer lek, mer icensättning och association.
Detta tar jag med mig från dagen som gått.

American suburb

Wikipedia säger:

"Suburbs are commonly defined as smaller residential communities lying immediately outside a city. In the United States, suburbs have a prevalence of usually detached single-family homes. Some suburbs have a degree of political autonomy, and most have lower population density than inner city neighborhoods. Modern suburbs grew in the 20th century as a result of improved road and rail transport and an increase in commuting. Suburbs tend to proliferate around cities which ideally have an abundance of adjacent flat land. Any particular suburban area is referred to as a suburb, while suburban areas on the whole are referred to as the suburbs or suburbia, with the demonym being a suburbanite."

Staden tar form. Den amerikanska förorten växer fram och tanken är nu att färdigställa i kartong. Fasaderna kommer få ytor som liknar husen på fotot. Jag strävar efter att få det så likt som möjligt, men kanske förändras idéerna under vägens gång. Jag är öppen för förändring. Just nu känns det i alla fall bra att jobba såhär.

Jag tänker på filmen "Pleasantville".

Bara en sak... människorna som bor där är verkligen pjäser i ett spel. Allt ser identiskt ut och gräsmattorna har inte ens träd eller buskar. Ingenting ser egentligen levande ut. Bara praktiskt. Fint. Identiskt. Kan man leva så?

Så kom nya tillfälliga regler.

Min löd:

Du får inte förändra något material. Bara foga samman på nytt sätt.

ok. Innan regeln kom fogade jag samman kartongbitarna med limpistol.

Så till ny metod: vadsjuttonheterdet...jagharglömtdetnu. typiskt... ja såhär ser den metoden i alla fall ut.

Det var roligt att få en utmaning. Något som sätter ens idéer på prov lite granna. Jag är nyfiken på vad som komma skall.

Som sagt spelets regler.

Jag följer.

Som den pjäs på spelplanen jag numera (eller alltid) är.

ett avslut... och en början...

Projektet har varit så roligt och jag känner hur arbetet med min konflikt har tagit mig frammåt. Efter att jag integrerade mina skamsna målardukar i processen hände något. Jag fyllde på med mer färg och måleriet drog mer och mer år mönster och former än endast stänk och ös med färg. Mina tankar gick inte att stoppa, jag märkte hur jag drogs åt att planera mera men jag ville inte förlora känslan.

Jag hittade en roller som var kul att måla med och det var med den jag satte färg på de sista dukarna.

Efter Nikes råd i tisdags kändes det bra att faktiskt välja ut några dukar som får medverka på utställningen. Vi samtalade kring att det ju faktiskt var de som min konflikt från början grundade sig i. Jag fick prestationsångest och ville måla fint när duken stod framför mig...och istället blev det ingenting.

Nu när jag avdramatiserat den vita duken har jag lyckats komma förbi konflikten och det var ju tanken med hela projektet.

Alltså är det relevant att visa dessa som något slags resultat. Det känns mycket bra, just för att resultatet inte har varit målet utan vägen dit. Jag ställer inte ut tavlorna för motivens skull utan för att jag faktiskt har fått dit färgen och fångat en känsla som funkar.

De färdiga tavlorna får ni inte se här utan i aulan nästa vecka.

Här är lite exempel på hur det sett ut denna veckan när jag jobbat.

Jag har också denna veckan testat dethär sättet att måla med eleverna på mitt vikariat. De älskade det. Vi lyssnade på klassisk musik, målade stort och kladdigt och de gick verkligen in för det. Efteråt pratade vi lite om vad som kan vara bra med ett sånt sätt att arbeta och jag berättade kort om mitt skolprojekt.

Det var roligt att se hur de så självklart började måla utan hämningar. Fortfarande fria i tanken.

Jag är mycket nöjd med hela projektet. Jag är också näjd med min egen insats. Jag har verkligen målat mer än någonsin tidigare i mitt liv och varit på plats i skulptursalen de flesta dagar. Och jag känner att jag har utvecklats.

Visst har jag även nu på slutet brottats med duken, inte blivit nöjd och styrts för mycket av tanken. Jag märker också att jag inte riktigt litar på mig själv, när funkar motiven och när gör de det inte? Känslan har fått styra men jag har också diskuterat med övriga i klassen och med Nike.

Det viktigaste av allt är att jag kommit igång. Jag vill fortsätta.

Att måla är roligt!

Detta är en början.

det nya

Oj, vad som hände när jag lade dit de skamsna dukarna. Vilken fart jag fick och vad mycket mer färg jag använde. Arbetet är roligt. Men svårt.
Jag försöker hela tiden att inte bry mig om de spända dukarna. Men så fort penseln närmar sig deras yta händer något. Hur jag än gör kan jag inte helt glömma att de finns där och de påverkar mig helt klart.

Hur som helst har jag i dag brottats med att det jag gjorde blev så fult. BRA då! NJA jag ville ju komma bortom definitionen av fint och fult och ändå står jag där mitt i målningen och är besviken över de fula partierna jag just kladdat dit. hmm... har jag inte lärt mig någonting... Jaja, kanske förändras man inte över några veckor...

Funderar på hur jag ska förhålla mig till utställningen i aulan. Just nu kan jag inte välja ut något som skulle rpresentera hela processen. En idé är att under utställningen fortsätta målandet på plats, som en förlägning av arbetet.

Men är det relevant?

Är jag beredd på en performance?

Jag måste klura på detta ett tag till.

Handledning med Nike på tisdag är bra.




Det nya har fart i sig. Men de är inte klara. Nästa vecka ska jag nog flytta över dukarna på nytt papper och måla över ännu mer...

Typiskt fult... om jag tillåter mig själv att värdera på det sättet. Vad skulle jag på med vitt för?
Ja, jag vågade i alla fall förstöra det jag var nöjd med. Jag gick på känslan...








Utan hela denhär processen hade jag inte hamnat här. Nu när jag ser på de första målningarna känns de hemska platta men som sagt även de är viktiga. Får se vad som hänt när nästa vecka är över. Jag ser med spänning fram emot ännu något nytt.

Ian Fairweather

Såg en dokumentär om denna fantastiska konstnär. Målningarna är stora, han går på känsla och målar på billigt material som finns nära till hands. Tänk att kalkfärg på tidningspapper kan bli så fantastiska målningar. Så uttrycksfullt.

Jag inspireras och känner att den mannens arbete kommer finnas i bakhuvet när jag fortsätter arbetet i mitt projekt.

K Special. SVT Play.

Respect till Fairweather.

revansch

Jag försöker ignorera papprets kanter och måla ut, ta i, inte stoppa eller anpassa. Rasultatet blir en friare känsla både på papperet och i mig. Dessutom: ett färgglatt golv...
Jag nämnde idag de gamla uppspända dukarna jag har hemma. Har ju aldrig lyckats avsluta eller ens börja knappt eftersson jag brottas med att det ska bli så jävla fint... eller kanske är det så det var...förut....innan projektet...



Nu är det dags. Nu ska här målas över och det med KRAFT!
Fortsättningen på projektet är att övervinna dukhelvetet. Här ska målas bortom fint och fult och de gamla dukarna som följt mig genom flytt efter flytt och som nu skäms i min garderob ska integreras i arbetet. Japp.



Här är de skamsna............




... och jag ska ta revansch.