c´est fini !

Så var projektet icke-plats redovisat.

Jag är mycket nöjd med hur jag knöt ihop säcken och hur filmen blev tillslut. Som konstfilm, för att skapa en känsla höll den bra i redovisningen. Däremot tar jag med mig av den kritik jag fick där man tyckte att jag kunde presenterat bakgrund och utförande av mitt projekt mer sakligt, mer faktabaserat. Jag hållet t.ex med om att jag kunde visat platsen på en karta för att få publiken att förstå exakt var den ligger. Jag kunde också i filmen fått med min idé om att jag vill utföra projektet i olika delar av stan. Nästa gång tänker jag ha ett ännu tydligare mottagarperspektiv.

Alltid finns det saker att förbättra och jag känner att jag vill fortsätta med film. Jag har ju bara börjat för sjutton!
Kanske kommer jag arbeta vidare på detta nu när nästa projekt snart presenteras...


Den didaktiska biten har kanske hamnat något i skymundan den senaste tiden.

I alla fall här på bloggen.

I mitt huvud finns mycket tankar om hur man knyter detta till elever i ett klassrum. Först och främst; genom att själv jobba med det offentliga rummet kommer jag i framtiden kunna handleda elever genom liknande uppgifter. Att ta sig an en plats och i fantasin omarbeta den har varit mycket utvecklande och skulle också vara det för yngre elever. En viktig aspekt i projektet är att man INTE ska utföra idén i verkligheten, vilket ger utrymme för att sväva ut och inte behöva begränsa sig.
För utveckling av fantasin och och att våga ta risker betyder det mycket!

Temat i mitt projekt, utanförskap och kommunikation, är ett viktigt ämne vilket många konstnärer tidigare arbetat kring och som jag kan tänka mig använda i sokratiska samtal i klassrummet.

En tanke jag får av att arbeta i det offentliga rummet är känslan av att vara en viktig del av vårt samhälle. Denhär känslan infinner sig när man gör en plats till sin och riktigt går på djupet. Därför skulle uppgiften passa även yngre elever i sin strävan efter identitet och tillhörighet. Jag menar, att få arbeta med sin närmiljö på det här sättet tror jag skapar en stark känsla av att vara ett med platsen, staden, landet...



Angående bloggen. Jag längtar efter lärarrespons på det man skriver. Kanske ett mitterminssnack nu mellan första och andra gestaltningsprojektet?!