Projektet har varit så roligt och jag känner hur arbetet med min konflikt har tagit mig frammåt. Efter att jag integrerade mina skamsna målardukar i processen hände något. Jag fyllde på med mer färg och måleriet drog mer och mer år mönster och former än endast stänk och ös med färg. Mina tankar gick inte att stoppa, jag märkte hur jag drogs åt att planera mera men jag ville inte förlora känslan.
Jag hittade en roller som var kul att måla med och det var med den jag satte färg på de sista dukarna.
Efter Nikes råd i tisdags kändes det bra att faktiskt välja ut några dukar som får medverka på utställningen. Vi samtalade kring att det ju faktiskt var de som min konflikt från början grundade sig i. Jag fick prestationsångest och ville måla fint när duken stod framför mig...och istället blev det ingenting.
Nu när jag avdramatiserat den vita duken har jag lyckats komma förbi konflikten och det var ju tanken med hela projektet.
Alltså är det relevant att visa dessa som något slags resultat. Det känns mycket bra, just för att resultatet inte har varit målet utan vägen dit. Jag ställer inte ut tavlorna för motivens skull utan för att jag faktiskt har fått dit färgen och fångat en känsla som funkar.
De färdiga tavlorna får ni inte se här utan i aulan nästa vecka.
Här är lite exempel på hur det sett ut denna veckan när jag jobbat.
Jag har också denna veckan testat dethär sättet att måla med eleverna på mitt vikariat. De älskade det. Vi lyssnade på klassisk musik, målade stort och kladdigt och de gick verkligen in för det. Efteråt pratade vi lite om vad som kan vara bra med ett sånt sätt att arbeta och jag berättade kort om mitt skolprojekt.
Det var roligt att se hur de så självklart började måla utan hämningar. Fortfarande fria i tanken.
Jag är mycket nöjd med hela projektet. Jag är också näjd med min egen insats. Jag har verkligen målat mer än någonsin tidigare i mitt liv och varit på plats i skulptursalen de flesta dagar. Och jag känner att jag har utvecklats.
Visst har jag även nu på slutet brottats med duken, inte blivit nöjd och styrts för mycket av tanken. Jag märker också att jag inte riktigt litar på mig själv, när funkar motiven och när gör de det inte? Känslan har fått styra men jag har också diskuterat med övriga i klassen och med Nike.
Det viktigaste av allt är att jag kommit igång. Jag vill fortsätta.
Att måla är roligt!
Detta är en början.
