Skissboken...

Boken med skisser.. till en början var det segt..en bild om dagen..nja en i veckan kanske.

Jag kom inte igång. Jag brottades med demonen prestation. Men, så lossnade det, jag tänkte Sofia detta är något du tycker om, låt det vara roligt. Och häpp, det blev roligt! Ja det var ju ganska enkelt. Tricket var att bara testa nytt och inte tänka.

När hjärnan slutat arbeta febrilt med vad som är bra eller inte drog jag fram limstift och gamla tidningar, vilket nog är det bästa tillskottet till skisserna. Tidningspapperet gav bilderna liv och det jag såg i tidningarna gav mig nya idéer.

Vad tänker han på? karaktären på bilden återkommer bland skisserna. Kanske tänker han på vädret..eller vill han ge vädret till någon?

Bilden är viktig för att det var den första bilden där jag använde tidningsurklipp. Jag hittade ett nytt uttryck jag gillade och fortsatte med.

Bilden har rörelse, det händer något. Men vad? Fönar hon håret? ja. men mer då... Pistolen får mig att undra...

Här har jag använt pistolen, som i flera andra bilder men den fick en liten tvist. Rörelsen i bilden var ny för mig. kom på att det var kul att arbeta med bakgrunden och ge den liv.

Den är enkel, därför valde jag denhär bilden. Det enkla sätter också igång tankar och tolkningar. Kanske ännu mer...

Här har jag testat att först skapa bakgrunden, senare tillkom karaktärerna. De är olika men hör samman på något sätt. Bilden får mig att fundera kring vilka personerna är?

Ibland missförstår man.. eller kanske vill man för mycket. Så mycket att man förlorar sig själv. Bilden får representera blodet som finns i skissboken. När jag ser tillbaks i den ser jag att där finns endel pistoler och blod.

I början av hösten påverkades jag djupt av det våld som skedde alldeles utanför mitt hus.. kanske har det påverkat..

Arbetet med skissboken har utvecklat mig mycket. Både tankemässigt och vad gäller

bildskapandet. När jag väl kom igång kännde jag hur viktig den blev och hur mycket nya tankar det satte fart på innanför pannbenet.

Jag tänker också att dethär sättet att skissa skulle vara bra för elever på gymnasiet till exempel. Kanske skulle man kunna arbeta med skissböcker där under en period och sedan använda bilderna i nya sammanhans, som vi gjorde eller på annat sätt.

Inspiration ger den och jag är glad att vi fick den.

Nu när boken är full saknar jag den,...snyft.... Fast ja, har ju redan botat det problemet genom att köpa en helt ny, fin bok med tomma blad att fylla...

interaktiv gestaltning

Filma ville vi, det kom vi som grupp fram till tidigt. Vi ville gestalta gränser genom att sätta upp dem i olika form och material ute på stan.

Materialen var enkla; tidningar, post-it lappar och legoklossar i starka färger. Andra material tillkom också, tanken med projektet var att göra det som föll oss in under arbetets gång. Och så gjorde vi.

Arbetet startade på avenyn där vi själva agerade gräns genom att stå på rad, lite ivägen för förbipasserande. Men, mycket viktigt, tanken var inte att provocera de gående. Vår idé var som sagt att gestalta gränser på olika sätt, inte att göra folk upprörda. Däremot utvecklades våra tankar under tidens gång åt det undersökade hållet. Vad händer om? Märker man den röda tejpen? Vad är en gräns? Vad fungerar som gräns?

När vi under antal dagar testat, filmat, dragit gränser, funderat, ändrat hade vi ett material i en kamera, men vad skulle vi göra med det? Vi ville klippa det till en film, men sen då?

Skulle det inte hålla hela vägen fram, vad ville vi nu?

Efter ett möte med Mattias och tips om att ta arbetet tillbaka till oss själva kom nya ideer hos oss och vi började med en andra etapp.

Vi lyfte ut de material vi använt, valde lego, tejp och post-it lappar. Vi tänkte lekfullt, vi tänkte stort. kan vi göra gränserna större? vad händer då?

Resultatet blev gigantiskt lego i entren på skolan, stor, stor avspärrnngstejp över dörren in till redovisningssalen.

Och jag tycker det blev bra. Resultatet blev barnsligt i positiv bemärkelse, så blev det när vi som grupp tog arbetet tillbaka till oss själva och det var ett roligt jobb.

Vi redovisade film och uppförstorade föremål i korridoren och jag är nöjd... men projektet känns inte avslutat. Nu snurrar tankar i mitt huvud om hur man vill fortsätta.

Fortsättningen på projektet känns individuellt, nu finns i gruppen många olika tankar om hur man kan fortsätta. Jag undrar tex nu; ska man fortsätta med att göra gränserna mindre? En liten, lite varningstejp, dragen rakt över gatan där folk passerar... utan att den märks.. för oss. Kanske skulle någon liten liten varelse se den och reagera... Eller så är reaktionen inte alls viktig... jo, det är den väl men jag menar att kanske är den egna, inre reaktionen viktigare än att få kraftig reaktion av de som utsätts av experimentet.

Kan hända, gör vi i gruppen en gemensam fortsättning...

Kanske får legot eget liv? Kanske tar sig de färgglada klossarna själva ut på avenyn för att dra en gräns...

world of warcraft

Vilket spel, hur stort som helst.
Jag spelade, blev grinig när jag inte kom vidare till level två, blev nöjd när jag lyckades med det och kom igång.
Tänkte att jag måste ju ta bilder som jag kan lägga här på bloggen och idag när jag skulle detta upptäckte jag att 1o-dagars versionen har upphört.. hm...
ja men testat har jag. Sohlfire, den grönhåriga nattälvan har sprungit runt i Dalomar och andra skogar och byar för att utföra uppdrag och pratat med andra rollfigurer, men jag måste erkänna att mitt tänk inte riktigt funkar med denhär typen av spel, jag har inte tålamodet och kanske inte heller inlevelseförmåga nog att bitas fast i denna värld...

...men vem vet...

...nu säger erik att han vill köpa spelet..

...kanske får jag tillfälle att testa igen...