ta plats i det offentliga rummet..

Länge har jag blundat för våldet som pågår runtomkring, jag har valt att inte ta det till mig. Så går sommaren 08 och jag reflekterar över att det under två månader rånats, våldtagits och mördats just utanför huset där jag bor.
Det är när jag en morgon upptäcker ljusen och blommorna på marken utanför kiosken som jag inte längre kan slå det ifrån mig och detta blir starten till mitt projekt.

Jag fotar minnesplatsen och bilden snurrar i mitt huvud. Så får vi denhär uppgiften att ta plats och förändra och jag bestämmer mig för att det är våldet i vårt samhälle jag vill lyfta fram. Ett tungt ämne, men dock så viktigt. Jag går på min första tanke och väljer att återskapa en liknande minnesplats som den jag fotograferade hemma. Området kring Kungsportsplatsen passar bra, jag tar mod till mig och placerar mitt blom- och ljusarrangemang vid kungsportsbron.

På lapparna jag fäst bland blommorna frågar jag;

Vem blir ditt offer?

Vem ska du döda?

Jag vill delvis provocera och jag vill framförallt få folk att reagera och tänka till. När våld och mord sker dagligen blir man avtrubbad och helt plötsligt upplever jag det som att det på något märkligt vis är en naturlig del av vardagen.

Vad häder då om jag frågar; Jaha och vem tänker du döda?

När mitt verk ligger där och det blivit mörk ute ser det så verkligt ut och folk dras till platsen för att se vad som hänt. Flera börjar prata med varandra och någon frågar mig om jag vet vad som hänt?

Jag blir plötsligt nervös och undrar vad jag egentligen gjort.

Kan jag stå för dethär?

Är det för provocerande?

Vad ska folk tänka?

Har jag rätt att hoppa på människor på dethär sättet?

Med tankarna snurrandes i skallen går jag hem och har svårt att somna...

Reflektioner...

Trots osäkerheten som dök upp när mitt arbete väl låg där är jag nöjd med resultatet. Jag testade mig själv och mina gränser och jag genomförde det på det sätt jag ville utan att kompromissa för att avdramatisera eller göra det lättare för mig själv.

Däremot vågade jag inte riktigt närvara under tiden som som arrangemanget låg där... det var så brännande att jag inte riktigt ville vara där, tyvärr. I efterhand önskar jag att jag varit på plats för att iaktagit fler människors reaktioner.

Utrymmet jag tog i det offentliga rummet var litet rent fysiskt men kanske desto större om man räknar de tankar och funderingar jag placerade i människors huvuden.

Resultatet är spår hos andra och spår hos mig. Jag har utvidgat mina gränser för vad jag vågar, jag gick på min första tankte och genomförde den fullt ut och jag har hittat något jag vill spinna vidare på...