enkelhet

med tanke på förra veckans skräpprojekt... jag tar med mig enkelhet. avskalat är bra. nu känner jag att jag skulle skalat en gång till...

jag, du, vi

Jag

kan själv

jaget

ensamt

vi, vi, vi

sökande

Titt-ut dockan kryper under perioder ner i sin strut. Hon bara kör på och tycker det är jobbigt att se och ta in nytt. Men, så ibland tittar hon upp och ser, aah vad fint. Något bra jag kan ta till mig, vad spännande.

Trädolken är dockans vapen. Med dolken kan man slå hål på gamla, mögliga tankar som sedan länge borde ligga bland skräpet.

Så med dolken till hands ger hon sig ut på en sökande resa..

Ordet är sökande. Senare tillkom också "tycka om" och "slå hål på". Dessa ord beskriver mycket av det som finns i mina tankar just nu.

Med ordet sökande i bakhuvudet associerade jag till resa och kartor och kom på att jag ville illustrera en kartbild. Varje "land" består av olika material som skulle kunna symbolicera olika miljöer, kulturer eller religioner om man så vill.

När jag började arbeta med mitt verk hade ordet sökande en negativ klang. Som om sökandet var något nödvändigt ont, något förvirrat. Men under arbetets gång har jag mer och mer fått känslan av att sökandet är spännande och kul. Det är också det som syns i verket. Jag tycker att man kan se det lustfyllda och sagolika som växte fram allteftersom jag arbetade.

Efter dagens redovisning kan jag hålla med om att skeppet med dockan nog var överflödigt i bilden. På ett sätt får man hela berättelsen skriven på näsan med dockan seglandes mitt i verket. Skulle jag göra om det så hade dockan fått en mer anonym plats i bilden. Något jag saknar i verket som det nu blev är mystiken och det hemlighetsfulla.

Jag vill beskriva uppgiften som underhållande och undersökande. Jag klev in i arbetet med lust och känner att det övergripande temat identitet är mycket spännande. Jag är nöjd med min insats även om jag nu i efterhand ser flera saker jag skulle kunnat ändra.

Hela upplägget av workshopen tilltalar mig. Att inte avslöja allt i förväg fungerade bra och jag tar verkligen till mig det här sättet att jobba. Hela eller delar av övningen skulle fungera mycket bra på de högstadieelever jag möter på min VFU. Övningen är ett bra redskap för att stärka tonåringens identitet och självförtroende men också för att stärka sammanhållningen i en klass.

det snurrar

Fortfarande tänker jag på projektet i det offentliga rummet, det hat etsat sig fast och jag har fortfarande massor av tankar i mitt huvud kring det..

Tack för kommentarer, känns bra att få veta vad andra tänker

ta plats i det offentliga rummet..

Länge har jag blundat för våldet som pågår runtomkring, jag har valt att inte ta det till mig. Så går sommaren 08 och jag reflekterar över att det under två månader rånats, våldtagits och mördats just utanför huset där jag bor.
Det är när jag en morgon upptäcker ljusen och blommorna på marken utanför kiosken som jag inte längre kan slå det ifrån mig och detta blir starten till mitt projekt.

Jag fotar minnesplatsen och bilden snurrar i mitt huvud. Så får vi denhär uppgiften att ta plats och förändra och jag bestämmer mig för att det är våldet i vårt samhälle jag vill lyfta fram. Ett tungt ämne, men dock så viktigt. Jag går på min första tanke och väljer att återskapa en liknande minnesplats som den jag fotograferade hemma. Området kring Kungsportsplatsen passar bra, jag tar mod till mig och placerar mitt blom- och ljusarrangemang vid kungsportsbron.

På lapparna jag fäst bland blommorna frågar jag;

Vem blir ditt offer?

Vem ska du döda?

Jag vill delvis provocera och jag vill framförallt få folk att reagera och tänka till. När våld och mord sker dagligen blir man avtrubbad och helt plötsligt upplever jag det som att det på något märkligt vis är en naturlig del av vardagen.

Vad häder då om jag frågar; Jaha och vem tänker du döda?

När mitt verk ligger där och det blivit mörk ute ser det så verkligt ut och folk dras till platsen för att se vad som hänt. Flera börjar prata med varandra och någon frågar mig om jag vet vad som hänt?

Jag blir plötsligt nervös och undrar vad jag egentligen gjort.

Kan jag stå för dethär?

Är det för provocerande?

Vad ska folk tänka?

Har jag rätt att hoppa på människor på dethär sättet?

Med tankarna snurrandes i skallen går jag hem och har svårt att somna...

Reflektioner...

Trots osäkerheten som dök upp när mitt arbete väl låg där är jag nöjd med resultatet. Jag testade mig själv och mina gränser och jag genomförde det på det sätt jag ville utan att kompromissa för att avdramatisera eller göra det lättare för mig själv.

Däremot vågade jag inte riktigt närvara under tiden som som arrangemanget låg där... det var så brännande att jag inte riktigt ville vara där, tyvärr. I efterhand önskar jag att jag varit på plats för att iaktagit fler människors reaktioner.

Utrymmet jag tog i det offentliga rummet var litet rent fysiskt men kanske desto större om man räknar de tankar och funderingar jag placerade i människors huvuden.

Resultatet är spår hos andra och spår hos mig. Jag har utvidgat mina gränser för vad jag vågar, jag gick på min första tankte och genomförde den fullt ut och jag har hittat något jag vill spinna vidare på...

Änligen blogg, nu börjar jag!